Etikettarkiv: integritet

Internet of things, eller – Storebror ser allt

När tekniska genombrott kommer är det alltid många som blir entusiastiska. Somliga blir naturligtvis mer entusiastiska än andra och när det gäller Internet of Things är särskilt alla som vill vara först med det senaste inom teknik i upplösningstillstånd. Tänk allt fantastiskt man kan göra nu när alla våra saker kan förmedla information till varandra!

Med en smart tröja från Ralph Lauren kan man redan hålla koll på hjärtrytmen på idrottare, med smarta plåsterlappar behöver man kanske snart inte längre ställa väckarklockan på ringning när man ska ta mediciner var 6:e timme. Och eftersom det är enkelt att klistra fast GPS-spårare på alla grejjer kommer man ju snart kunna hitta allt stödgods, oavsett hur liten prylen är. Automatisk in- och utförselkontroll i länder, butiker, på kontor. Bra, eller hur?

Få automatiska rekommendationer på restauranger just där du är, med pilar som visar hur du ska gå för att komma dit.

Plocka ihop dina varor i butiken, passera genom en båge, okeja prompten på telefonen och allt är betalat och klart. Vissa butiker kanske du har på autobetala, precis som du har med räkningar nu, så är det ännu smidigare.

Spåra svinnet på arbetsplatserna. Kontrollera att städarna gör sitt jobb. Kontroll på exakt var du är, hur du mår, vad du har på dej och vart du är på väg. Någon annans kontroll. Inte din. Vem har makten över kontrollen och all din information?

Vem skapar utrymmet vi behöver för att få vara i fred, som barn, som vuxna, för att ge hjärnan tid att växa?

Var går gränsen, och vem har makten över gränsen? Är det OK om man i Sverige ger tillstånd att märka dementa i gruppboende så att de inte ska förvirra sig ut och frysa ihjäl men inte när kinesiska myndigheter märker dissidenter, så att de inte ska kunna hålla sej undan?

Man chippar ju redan djur så hur illa kan det vara?

Jag vill understryka att jag följer utvecklingen och dessutom förmodligen snart kan vara igång med projekt som bygger på M2M, eller machine-to-machine, som teknikerna säger. Det finns många intressanta tillämpningar.

Teknik i sej är varesej ond eller god. Men ibland kan det vara värt att fundera över vilket samhälle man vill medverka till. Och att ens egna handlingar kanske faktiskt inte är privata, utan i ett längre perspektiv kommer påverka hela vårt samhälle.

Aningslösheten jag hör, och alla som hoppar upp och ner och ropar ”titta på mej titta på mej jag jobbar med coola grejjer minsann” får mej dock att tänka på Robert Oppenheimer. Ni vet, atombombens fader som sedermera blev av med sina politiska privilegier under McCarthy-eran, när han propagerade emot kärnvapen och kapprustning.

Kommer du få anledning att ångra dej, när du ligger där på din dödsbädd? Eller kommer du kunna se dej själv i spegeln, hela vägen?

Självrannsakan ligger inte direkt i tiden men kan inte desto mindre vara på sin plats.

Menyn till höger eller vänster? Tänk själv!

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur man kan se en trend där det dominerande navigeringsparadigmet vänsternavigering – något jag länge stångat skallen blodig mot – har fått ge vika för horisontella och högerställda navigeringar. Men så trillade jag över ett gammalt utkast som aldrig blev något inlägg. Det hade inspirerats av en av Jakob Nielsens Alertboxar, denna gång med rubriken ”Horizontal Attention Leans Left”, och som vanligt hade jag blivit lite arg.

Två saker retade mej. För det första – den bristande argumentationen. När de enda argument man har är ”alla gör så” och ”alla har alltid gjort så” så har man inget argument.

Lyssna själv. ”Alla andra klär sej i blått så då är det så man ska göra” kanske inte känns så illa men ”alla andra retar Johan så då måste det vara OK” borde tända varningslampor.

Om alla alltid hade gjort som man alltid hade gjort skulle jorden fortfarande vara platt, solen snurra runt jorden och ingen skulle ha en aning om att smittsamma sjukdomar orsakas av virus eller bakterieinfektioner. Att ifrågasätta och att bygga sina argument på fakta driver oss framåt. Och det är bra.

För det andra – Nielsen har en unik ställning i branschen. När han talar lyssnar folk, okritiskt. Effekterna av hans råd påverkar många användare, beställare och utövare, världen över. Det gör att han har ett särskilt ansvar för det han säger. När han gång på gång (senast i Alertboxen ”Kindle Fire Usability Findings”) basunerar ut sina egna personliga åsikter som om de vore sanningar gjutna i betong visar han att han inte tar det ansvaret.

Så kommer jag då in på den spaning jag ursprungligen hade tänkt mej skriva idag. Från att ha varit den dominanta modellen för navigering oavsett tjänstens syfte kan man se allt fler webbplatser som frångår vänsternavigering, antingen helt eller delvis. Befriande. Jag är verkligen inte anhängare till teorin om ”one size fits all”. Tvärtom bör man göra en bedömning där ägarens syfte och besökarens mål vägs in, innan man fattar några beslut i den vägen.

Att paradigmet nu bryts tolkar jag som att allt fler börjar titta på ändamål, effekt och nytta, och på att branschen professionaliserats – alltihopa bra saker.

Inte en dag för tidigt.

En av mina starkaste invändningar mot genomgående vänsternavigering stärks av utfallet av eyetracking-tester. Med tanke på att resultaten alltid anses STYRKA placering av navigering till vänster är det intressant i sej, eftersom det pekar på hur svårt det är att tolka den insamlade datan (vilket i sej tyder på att de flesta tester är dåligt sammansatta).

I vilket fall som helst – majoriteten av alla eyetracking-tester visar att användarens fokus är centrerat kring den övre vänstra kvartilen, samt i gränslandet mellan de två övre kvartilerna. Om det beror på att alla de testade sajterna hade sin mest intressanta information där eller inte är svårt att avgöra. Men när andra säger att just på grund av att fokus ligger där det gör är det där navigationen ska placeras säger jag istället att det är där man ska lägga den viktiga meningsbärande informationen; det användaren letar efter, och det som kommunicerar vad sajten handlar om.

Placerar man den kompletta innehållsförteckningen – en navigation är, i grund och botten, en innehållsförteckning – på den plats där användaren har störst fokus signalerar man att just förteckningen, inte innehållet, är det viktigaste.

I vissa fall är såklart innehållsförteckningen oerhört central. Men i många fall är den sekundär. Vad som är viktigt är istället att användaren lyckas göra det hon ska, så snabbt och smärtfritt som möjligt.

En naturlig konsekvens av detta är att man först tänker ”vad vill användaren göra här” och sedan ”hur ska jag gå tillväga för att göra det så enkelt som möjligt för användaren”. Förhoppningsvis är det det som nu börjar hända – ett skifte från det förhärskande ”såhär navigerar man, hur ska jag då strukturera och namnge saker för att användaren ska hitta” till ett mer nyanserat ”jag måste förstå användaren innan jag designar en lösning” – inte bara en modenyck. Att kategoriska uttalanden, som Nielsens, får ge vika för kritiskt tänkande.

Jag håller tummarna.

Hur mycket ska vi ha tid att nätverka och kunskapsdela på arbetstid, egentligen?

Jaha, nu har jag ägnat 1,5 timme såhär på måndagsmorgonen åt att läsa och kommentera interna bloggar, läsa mail om ej projektrelaterade saker jag borde veta, etcetera.

OK, jag ska vara ärlig – jag har skickat ett mail till löneavdelningen också. Och hämtat en kopp kaffe. men ändå.

Jag tillhör de som propagerar för mer kolaborativa arbetssätt. När medarbetarna själva tillerkänns den kunskap och det förstånd som behövs för att fatta vardagsnära verksamhetsbeslut ökar effektiviteten i organisationen, och förhoppningsvis även kvaliteten i levererade resultat. Det är i alla fall idén.

Men i sanningens namn – hur mycket tid har vi, egentligen? När ska vi jobba? På kvällstid?
Snacka om att företagen invaderar det privata/publika!

Integritet på nätet?

Idag på morgonen lyssnade jag på ett intressant pass under den generella rubriken ”Online Social Networks”. Den första avhandlingen som presenterades (Harvesting with SONAR) beskrev ett system för att samla in och organisera metadata genererad från en uppsjö av system som bloggar, wikis, mail, instant messanging, etc etc. Fokus låg på individen och individens kontakter av olika slag.

Forskningen i sig är intressant, förstås, men det är slående att ingen som helst tanke ägnas konsekvenserna; till de alternativa användningsområdena.
Jag är till exempel övertygad om att det inom de nationella underrättelsetjänsterna idag finns väl fungerande system som gör precis samma sak. Detta i sig kan betraktas som etiskt diskutabelt, men att lämna ut denna möjlighet till alla och en var?

Förtroende och tillit på internet

Är det möjligt att lita på någon du aldrig har träffat? Den gängse åsikten är att nej, det krävs att man faktiskt träffar varandra, på riktigt. Men är det sant? Eller är det bara något man säger för att det var sant för tio år sdan?

Idag säger många trosvisst att det huvudsakligen är ”ungdomar” /vad nu det är?/ som använder digitala kanaler för att umgås både med sådna de känner och såna de inte känner sedan tidigare. Ofta talas det om riskerna – vuxna män som utnyttjar blåögda uppmärksamhetstörstande flickebarn. Vuxenvärlden känner vanmakt och skräck. Internet är ondska. /Internetbanken, bokhandeln, klädaffären och den illegala spritaffären är inte inetrnet så de är inte onda? Hm…/

Här ute, utanför mediedrevet, umgås allt fler med folk världen över. Vissa gör det som rollspel, exempelvis via Second Life, andra har upptäckt platser som fungerar som forna tiders BBS:er men mer tillgängliga – platser att prata med folk man annars inte hade träffat.

Jag är inte naiv. En majoritet av världens befolkning står utanför den digitala revolutionen. De flesta har andra prioriteringar, som att överleva. Andra utestängs medvetet, ytterligare andra står utanför av andra skäl – vill ha en dator men har inte råd, tycker det hela verkar onödigt och krångligt, eller något annat skäl.

För oss andra återstår faktum. Vi har möjlighet att skapa vänskapsband med folk vi aldrig annars skulle ha mött, vi kan få kunskaper och insikter om ”de andra” som förhoppningsvis gör oss mer toleranta i våra bedömningar. Åtminstone jag, som inte betraktar mej som särskilt fördomsfull, har fått revidera en hel del åsikter jag haft om folk från andra platser. Jag har också funnit mej i situationer när jag försvarat folk vars livsåskådning jag definitivt inte delar men vars ståndpunkter jag ändå respekterar – de är öppna och ärliga människor som tillåter mej tycka vad jag vill och då kan jag ge dem det tillbaka.
För ett halvår sedan hade jag dömt ut dem som outbildade och inskränkta.

Förutsättningen är förstås att man tycker att det är intressant att träffa andra, att lära, att få inspiration. Men på vägen har jag lärt mej att, jo, man kan faktiskt lära känna folk, och därigenom lära sig lita på dem. Utan att någonsin ha träffat dem annat än i cyberrymden.

Jag är övertygad om att jag inte är unik. Därför reviderar jag min uppfattning. Det är möjligt att ha tilltro på någon man aldrig träffat IRL. Och det är bra.

Andra bloggar om: , , ,