Etikettarkiv: framtiden

Webbdöden, med en nypa salt

Nån gång i början av 90-talet kom jag för första gången på allvar i kontakt med Internet. Jag minns det som en ganska cool upplevelse – hela BBS-världen öppnade sig – men hur svårt det än kan vara att tänka sig idag så kunde jag inte kommunicera meningsfullt med folk jag kände; ingen i bekantskapskretsen hade email, ens på jobbet, och ingen hade dator hemma. För gemene man var datorer något främmande, även om desktop publishing började komma då nångång.

Så 1994 hände något. Jag installerade en webbläsare på min dator på jobbet. Strax därefter fixade jag internetuppkoppling hemma. Det var värsta wow-upplevelsen! Tyvärr hade fortfarande nästan ingen email och jag minns det som att jag i praktiken inte gjorde så mycket online… men efter det satte utvecklingen raketfart. Jag minns med skräck fortfarande dendär hemsidan ett företag vars namn jag inte ska nämna gjorde för ett företag och som bestod av en gigantisk bild föreställande det beställande företagets entré. Klickade man på bilden kom man vidare i ”huset”. Värsta skräcken. Smärtsamt redan då för oss som hållit på ett tag men majoriteten tyckte det var hur coolt som helst.

I början var det inte mycket man kunde göra online. Internet-handeln var seg i starten. Jag hittade Amazon i mitten av 90-talet – en grå sida med blå länkar och en blå logga föreställande Amazonfloden – och när jag skulle beställa/betala hade de inga rutiner för internationella betalningar (man skulle skicka check i brev, annars). Vi kom till slut fram till att om jag mailade halva mitt kontonummer och faxade andra halvan så skulle de lösa det.

Men – som man brukar säga: resten är historia och när nu internet, som i TCP/IP, lever ett sprudlande liv som ryggrad till i princip allt som händer numera ifrågasätter många livskraften i webben.

Webben är ju bara en av flera tekniker som kan användas för att presentera det som är tillgängligt över internet men som vi alla vet har en hel industri byggts upp kring tekniken – precis som en hel industri byggdes upp kring boktryckerierna eller radion eller televisionen eller biofilmen, en gång i tiden.

Som allt annat har webbindustrin utvecklats under åren sen dess födelse och numera finns en mängd specialiserade roller, tekniker, metoder och tjänster. Små effektiva batterier och supersmå superstarka processorer och diskar har transformerat först telefonikartan, sen plattor, och nu ”wearables”, och utmanar den traditionella webben, som svarat med att bli responsiv och ”mobile first”.

Hela industrin har förändrats. Presentationstekniken blir alltmer irrelevant samtidigt som dess kvalitet blir allt viktigare. Vi pratar allt mer om en ekologi av kontaktpunkter/tjänster där vissa är traditionell webb medan andra kanske har formen av olika appar – html eller native spelar ingen – och andra typer av tjänster, vissa kanske utan teknikstöd, andra utan helt tydligt gränssnitt till människan.

I det sammanhanget är det självklart att tjänster som The Grid dyker upp – praktiskt taget Ikea för webb; webben som standardiserad handelsvara.

Frågan är – är det början på webbdöden vi ser?

Själv tycker jag att frågan är fel ställd – att jag ändå formulerar den är därför att det är så samtalen går just nu, exempelvis i inlägget 4 web design trends for 2015 that will change your job forever.

Ser man på vart vi är på väg så är det klart att konvergensen mellan alla olika plattformar och apparater gör att webben som presentationsteknik inte kommer vara allenarådande och den som levt på att göra enkla webbplatser kommer bli utkonkurrerad av molnbaserade tjänster. Det har redan nästan hänt så det är inget nytt.

Däremot är webb som teknik knappast på väg ut. Den används idag för till en stor mängd system som tidigare tillverkades som exempelvis Windows-applikationer – HR-system, dokument- och ärendehantering, ekonomisystem… det finns hur många exempel som helst. Vissa av dem finns, för vissa aktiviteter och användargrupper, som appar också, men den tunga kärnan är oftast webbaserad. Webb används också för att presentera ingångar till större mängder information eller tjänster som ägs av exempelvis myndigheter, för att inte glömma all den webbaserade ehandeln – både den traditionella och den som bara finns som ”postorder på nätet”, utan fysiska butiker.

I vissa fall konkurrerar just nu dessutom responsiva webblösningar ut dedikerade native-appar.

Det är här kvaliteten kommer in i bilden. Förment enkla saker som VAD till VEM, HUR är avgörande för om investeringen ska lyckas, såklart, men även tekniskt är kvaliteten viktig – jag tänker främst på tillgänglighetsaspekten, som ju ställer höga krav på både presentationskod och på det sätt presentationen av information och tjänster är organiserade och på klassisk användbarhet – att ta bort alla trösklar. Begränsat utrymme för själva presentationsytan ställer ju också höga krav på prioriteringar och design. Så ska man spekulera i om webben är död och om att all kunskap som idag är kopplad till webb är värdelös så skulle jag faktiskt svara NEJ; nej, webben är inte död, nej, kunskapen är inte värdelös.

Om inte annat måste ju nån bygga alla dedär automatiserade webbdödande men webbaserade tjänsterna, som ju måste vara ändamålsenliga och lättanvända om de ska få användare 😉

Att man sen dessutom kompletterar med ytterligare tekniker och användningsområden – det är ju knappast ett problem, så länge man är öppen för att lära nytt och lära om när det behövs!

PDF är 1900-tal

Bild på hur Shakespeares King Lear som ebok ser ut i telefonen
Shakespeares King Lear som ebok, i telefonen

PDF. Ärligt talat. Jag har aldrig varit förtjust i formatet. Enda anledningen att använda formatet är att… tja, man som person eller verksamhet inte riktigt klarar av att lämna pappret bakom sej, även om informationen i sej inte är bunden av det beroendet. Men nu när vi lämnar de stationära datorerna bakom oss och kliver in i en tid när vi bär våra hjälpmedel med oss… har någon verkligen försökt läsa PDF:er på telefonen? Inte bara glutta på – läst?

Jag har läst en hel del eböcker på min iPhone. Folk tittar skeptiskt på en och frågar om det verkligen går. Och det gör det. Bra, till och med. Jag använder Stanza, men det finns många andra att välja på. Applikationen sidbryter själv, man kan bokmärka, göra noteringar, och är filen rätt formatterad finns en klickbar innehållsförteckning/kapitelförteckning.
Via appen kan man själv välja hur stort teckensnitt man vill ha, vilken färg på teckensnittet och på bakgrunden… och så vidare. Allt skalar om för att passa skärmen, så ingen skrollning åt några håll, någonsin.

Bild på hur en myndighetsrapport i PDF-format ser ut på telefonen
Myndighetsrapport i PDF-format, på telefonen

Så – ja, det går alldeles utmärkt att läsa långa texter på telefonen. Det går så bra att jag önskar att exempelvis myndigheternas vägledningar och utredningar publicerades i ePub-format. Jag har nämligen försökt läsa deras PDF-dokument, i de fall det är enda formatet de publiceras i, via luren. Omöjligt. Dokumenten är satta för att skrivas ut så med sej får man jättebreda marginaler och myrskraveltext. Zoomar man blir det skroll åt alla håll och kanter.

Så antigen läser man på stor skärm eller så får man skriva ut alltihop. Vilket i sej är enormt slöseri med skog och energi… för att inte tala om hur oändligt mer praktiskt det är att ha det som ett elektroniskt, kommenterbart och bokmärkningsbart plattformsoberoende dokument.

Mitt intryck är att vi i Sverige är oerhört konservativa i denhär frågan. Få jag pratar med har hört talas om de vanligaste eboksformaten och även om man ser plattor här och där handlar det mest om iPads och liknande (någonsin suttit på tunnelbanan och tvingats höra ljuden som spelet ger ifrån sej när en uttråkad 7-åring lirar på iPadden medan mamman pratar i telefon?). Och när jag frågade eDelegationen om de inte kunde publicera sina utredningar och dokument i epub-format fick jag svaret att de inte hade möjlighet att påverka Regeringskansliets IT-miljö, så det var inte aktuellt.

Somliga visionerar dock om hur dessa dokument eller böcker publicerade i eboksformat kommer förändra sättet som vi läser på, sättet som vi skapar kunskap och förståelse på –

Tekniken som formar oss i framtiden?

…eller – inspirations och fördjupningsläsning för interaktionsdesigners och användbarhetsarkitekter.

Nyligen ställdes en fråga på Quora om förslag på en kort science fictionbok till en läsecirkel för UX designers. Flera förslag kom in och jag började fundera över vilka böcker som borde vara med på en ”UX-designers läser SF” topp 10-lista.

Nedan följer några böcker som är väl värda att läsa, både för hur de speglar vårt förhållande till tekniken och hur det påverkar våra sociala mönster och för att de är välskrivna och eller välberättade. Självklart kan jag bara rekommendera böcker jag personligen läst – listan kan göras mycket mycket längre – och jag kunde inte hålla mej till 10…

River of Gods, av Ian McDonald
(även Brasyl, men personligen tycker jag att River of Gods är en bättre bok)

Halting State, av Charles Stross

Natural History, av Justina Robson

Arabesk-sviten, av Jon Courtenay Grimwood
Egentligen tre böcker – Pashazade, Effendi och Felaheen.

Anathem, av Neal Stephenson
Interface, skrevs under pseudonymen Steven Bury

Skinner, av Neal Asher

Century Rain, av Alastair Reynolds

Cyteen, av C.J. Cherryh
(inte särskilt lättläst bok, om man jämför med en del av hennes andra, men tänkvärd)

Några böcker som är klassiker inom området men som det var så länge sen jag läste att jag har svårt att avgöra hur de håller idag –

Neuromancer, Count Zero och Monalisa Overdrive, av William Gibson.
Snow Crash, av Neal Stephenson.

Kommentarer?

Böcker som utspelar sej i vår samtid är givetvis egentligen också intressanta i sammanhanget men frågan är i vilken utsträckning mainstreamromaner ger utrymme för spekulation och fruktsamma funderingar ämnet? Har någon ett eller flera förslag så mottages de tacksamt.

Mer pekskärm åt folket?

I början av 90-talet gjorde jag mina första pekskärmsgränssnitt. På den tiden handlade det mest om stationära kioskinstallationer på muséer och i företagsreceptioner, och ett och annat experiment i regi av de på den tiden statliga monopolen Televerket och Apoteket. Så i mitten av 90-talet kom webben i racerfart och vid 90-talets slut hade alla glömt bort pekskärmarna – teknologin var alldeles för dyr; som om det inte var nog med att det var dyrt att framställa dedär applikationerna som använde skärmarna.
(Jag minns dock hur vi nångång i brytningstiden övervägde att använda Netscape, som kom i nån slags ”kioskversion”. Minns dock inte vad den hette, det var ett par år sedan…)

Sedan dess har mycket hänt. På de institutioner och företag som bedrivit och bedriver forskning och utveckling inom användargränssnittsområdet har man hela tiden varit intresserade av olika typer av pekskärmar. Det har också funnits några rudimentära sådana, som Apples Newton eller Palm Pilot. Sedan ett par år har det emellertid börjat hända saker. Processorkraft och minne kostar allt mindre pengar, och i takt med det har pekskärmar blivit tillgängliga för allmänheten igen. Min 5-åring försöker ibland interagera med skärmen på laptoppen och besvikelsen är stor när han inser att javisstja, dethär var inte hand Nintendo DS 😦

För oss andra finns mobiltelefoner med pekskärm, även om de flesta fortfarande använder olika fysiska tangentbord för inmatning av text och siffror.

Anledningen till att pekskärmar blir allt vanligare är förstås att det är enklare och mer intuitivt för många (utom för oss som är så gamla så vi vill ha mekanisk feedback i tangenterna, hehe). Tangentbord är egentligen bara ett steg ifrån dedär gamla vippkontakterna folk använde för att programmera de första persondatorerna. Nästa steg är sannolikt gränssnitt mer integrerade med vår vardag och oss själva, fysiskt i rummet och kroppen. Ögats näthinna som ”skärm”, med datorn integrerad som en del i hjärnan, har funnits länge inom science fiction-litteraturen. Det är väl ett tag tills dess, man kan diskutera om det ens är önskvärt, men det finns andra varianter med transparenta skärmar i glasögonen, med mera.

För lekmannen är också gränssnitt som det i Minority Report ganska häftigt, och många känner väl att Wii är ett steg på den vägen. Själv ser jag framför mej helt tredimensionella projektioner där vi som användare interagerar direkt med projektionen – snurrar, bläddrar, zoomar in och ut, skapar, lägger till och tar bort. Möjligheterna i samband med modellering av ekonomiska kalkyler, stadsplanering, arkitektur av alla de slag, etcetera, är stora. I praktiken finns det dock stora ergonomiska problem med gränssnitt som är beroende av stora och repetitiva gester.

Mot bakgrund av dethär är det väl inte så förvånande att jag, liksom andra, har svårt att vara hänförd över Razorfish Touch Framework. På många sätt skiljer det sej inte från exempelvis Microsoft Surface eller andra liknande intiativ.

Det som skulle kunna vara intressant är om någon lyckas göra en kommersiellt framgångsrik implementation som sträcker sej bortom mobiltelefonin och spelkonsollernas värld.

Jag ser framför mej hur mobiltelefonerna försvinner och ersätts av netbooks med simkort, mer eller mindre integrerade tangentbord och en hörsnäcka för själva telefonin. Pekskärm blir förstås självklart, multitouch.

Vilka blir först ut? Affärsanvändarna eller yrkesarbetarna? Vi får väl se!

För dethär vill vi nog slippa se –

Internet. Vad har det med saken att göra?

Ja, det kan man verkligen fråga sej.

Av nån märklig anledning sammanträffade saker förra veckan (förutom den majestätiska huvudvärken jag avslutade det hela med, den var verkligen inget sammanträffande jag sett fram emot!) – dels satt jag med i en panel som skulle avhandla ”Internet och framtiden” ur användbarhetsperspektiv, med anledning av World Usability Day. Dels fick jag ett mail från en gammal kollega som skulle skriva en retrospektiv om 10 år i IT-svängen.

Kan verka som om det inte direkt har med varandra att göra, men för mej hänger det verkligen ihop – jag började veckan med att tänka tillbaka historiskt och avslutade den med att försöka tänka framåt. Efteråt var det som slog mej mest att –

1. Inga nya idéer under solen. Samma saker som det pratades om för 10 år sedan, eller för den delen för 15 år sedan, innan webben slog igenom, för att inte tala om att de flesta sakerna är om möjligt ännu äldre.
Enda skillnaden är att nu har tekniken delvis hunnit ikapp = gjort en del av dedär sakerna till verklighet och vardag.

2. Fortfarande vill många prata om ”internet” som om det var något särskilt, något speciellt som folk behöver hjälp med att övertygas om att det är bra. Personligen tycker jag att ”internet” är totalt irrelevant. Lika irrelevant som papper. Vad som är intressant är om det fyller nån nytta eller inte.

3. Istället för att diskutera hur förändrade beteenden förändrar användbarhetsbegreppet, med metoder och allt, vill folk prata om vem som ska betala och om vem som ska ta ansvaret. Visst är det senare intressant. Men få verkar ha nån idé om användbarhet i framtiden. Upprörande, särskilt som framtiden – den är här och nu.

Man kan också konstatera att det möjligen finns ett nyvaknat intresse för att använda antropologiska metoder. Det är på många sätt bra men jag varnar för att man låter sig förblindas av dessa metoders förträfflighet. Vissa av ”våra” verktyg syftar inte i första hand till att beskriva eller definiera användarna utan till att kommunicera med utvecklingsteam och beställare. Om man tror att de team som ansvarar för att realisera en lösning inte alltid är 100% delaktiga i den process det innebär att definiera systemets alla nyttor, förutsättningar och beteenden kommer man behöva dedär verktygen även fortsättningsvis.

Det finns inga rätt och fel tillvägagångssätt – bara mer eller mindre ändamålsenliga lösningar.

Användbarhet, även i framtiden

Skriv en bok. Följ den, bokstav för bokstav.
Låt konflikterna handla om tolkningsfrågor.
Om kartan och verkligheten inte stämmer överens – låt kartan få företräde.

Ett säkert recept för stagnation?
Ett säkert recept på hu man skapar konflikter, hur man skapar negativa förutsättningar?

Ja.

Därför är det bra att Vervas Vägledning för 24-timmarswebben är just en vägledning.
Den är bra. Flera av riktlinjerna handlar mer om att det offentliga Sverige ska göra saker på liknande sätt än om att välja det objektivt bästa sättet att göra en sak.
Många av riktlinjerna borde gälla för alla webbplatser.

Däremot borde vi alla ständigt sträva efter att göra alla webbplatser lättare att använda, mer ändamålsenliga, och mer tillgängliga. Och jag tror att ett av sätten att åstadkomma det är att fortsätta utveckla, fortsätta våga hitta nya sätt att göra saker.

Att låsa in sig, att alltid göra som man alltid har gjort – det är fel väg om man strävar efter förbättring.
Vi kan inte betrakta varandra, oss själva eller våra skrifter som gudar eller orakel.
Jag tror vi alla kan hitta fel och brister i varandras lösningar. Det beror på att om man tar en knippe princper, en bunt metoder, lägger till några användbarhetsexperter och rör ner lite kunder – vad som blir resultatet beror oavsett vad vi skulle vilja på vilka personer som varit inblandade i baket.
Dessutom – det är inte alltid lätt att veta hur man varit tvungen att kompromissa, vilka politiska överväganden man varit tvungen till under projektets gång.

Låt oss vara lite moderna; lyssna, tänk, respektera, diskutera.
Tvärsäkra fördömande kanske är bra för affärerna kortsiktigt. Men för kunskapsområdet i stort är jag inte lika säker på att det är rätt väg att gå…

Andra bloggar om: , , ,

Förändrade arbetsuppgifter för designern?

Jag har suttit på denhär ett tag, men… med rätt varning innan så – Luke Wroblewski höll i höstas ett föredrag på en konferens i Portugal. Föredraget har nu lagts ut på nätet, men jag kan rekommendera själva bildspelet också.

Hans ämne var hur design och designerns roll förändrats/håller på att förändras. Kanske inga nyheter, men sammanfattar ändå rätt bra.
För den som inte orkar ta sig genom alla 114 bilderna kan jag rekommendera bild 113: sammanfattningen 😉

Andra bloggar om: , ,

Bara på film…!

Så länge jag kan minnas har datorer i verkligheten och på film/TV varit två helt skilda saker, oavsett om det gällt att märkligt lätt få access till utomjordiska system eller förmågan att bara få relevanta sökträffar.
För att inte tala om alla dessa magiska system som används i serier som exempelvis CSI, där hur suddiga bilder som helst kan avslöja de mest intrikata detaljer efter lite enkel bearbetning…!

Användbarhet och interaktiondesign på hög nivå? Tillåt mej tvivla 😉

Jacob Nielsen har skrivit om det i en Alertbox nyligen, och Johan Berndtsson har kommenterat och bidtagit med några länkar på Inuseful.

Någon som har några favoriter? Min är viruset i Independence Day!

Gränssnitt från forntiden eller framtiden?

Begrunda – en bok. Den har en tjocklek. Den har en höjd och en bredd. Öppnar vi den kan vi titta på satsytan och bedöma om den kommer vara lätt eller svår att läsa. Är det en faktabok kan vi titta i innehållsförteckningen och i indexet. Vi kan bläddra och se om verket har en stor notapparat, och i en skönlitterär bok kan vi titta på sidorna och utan att läsa få en uppfattning om författarens stilistik.

Vilka typsnitt som används, vilka radavstånd, vilken satsbredd… allt avgörs (eller bör i alla fall göra det) av sidans storlek, textens omfattning, karaktär och inriktning – vad är optimalt för läsbarheten, ska det vara möjligt för läsaren att anteckna i marginalerna…

Allt det här verkar vi ha glömt helt. Den kunskapsgren som sysslar med användbarhet har traditionellt helt inriktat sig på menystrukturer, logiska flöden, kombinationer av text och bild/symboler, placering av knappar. Och så ignorerar man kunskap som har haft 450 år på sig att mogna (eller tusentals år, om man tänker på dispositionen som helhet och inte bara på tryckkonstens inflytande); man buntar föraktfullt ihop det under rubriken ”grafisk form”, och kallar det pseudovetenskap, subjektivt tyckande, och inte värt att bry sig om.

Jag blir lika upprörd varje gång. Användbarhet är inte en kvalitet som berör datorer enkom. Det är en generell kvalitet, och även om viss kunskap är mediespecifik så är en hel del det inte.
Därför bör inte ”användbarhet” läras ut som en del av datavetenskapliga program. Därför är det fel att prata om ”människa-dator” och tro att det går att angripa problematiken från system(= maskin)perspektiv.
Var och en som angriper det från enbart det hållet, och ignorerar kunskap om grafisk form och visuell kommunikation, begår tjänstefel.

Våga använda fler kompetenser, fler kunskaper, och alla vi som genomför tester kommer slippa sitta och titta på när system på en teknisk nivå är OK, och på en allmän interaktionsdesignnivå är OK, men själva implementationen är åt h**vete rent grafiskt och därför tvingar användarna att göra fel.

Andra bloggar om: ,

Framtid utan språkproblem?

Sedan en tid tillbaka katalogiserar jag mina böcker på LibraryThing och förutom att jag genom sajten träffat på människor från andra delar av västvärlden som delar mitt intresse för SF och fantasy så har jag återupptäckt en del böcker jag inte riktigt hade koll på att jag hade.

En av böckerna heter The Art of Star Trek, och den innehåller allt från kostymskisser till bakgrundsmålningar, masker och prylar som förekommit i någon av de fyra första serierna eller sju första filmerna. Och när jag sitter och bläddrar i den kan jag inte låta bli att fundera över dethär med hur alla i Star Treks universum verkar förstå varandra oavsett hur främmande deras kulturer eller planeter är för varandra.

För att förstå Star Trek måste man förstå att seriens grundidé är en värld där alla har vad de behöver; pengar finns inte längre och vi för inte längre krig utan strävar efter att få veta mer om världen runt omkring oss.
En i grunden utopisk tanke, naturligtvis. Men för att detta ska vara möjligt måste alla språkbarriärer först raseras, och det har man löst med en konstruktion som är märkligt lik Douglas Adams Babelfish (med den i örat kan man förstå alla språk) men som de kallar ”universalöversättaren” eller så. Men hur det egentligen går till att alla pratar amerikansk engelska, förutom när berättelsen kräver språkförbistring, det finns ingen förklaring till.

Än mindre går det att begripa hur man, utom – återigen – när berättelsen kräver det, alltid verkar förstå hur alla dessa mystiska manicker funkar, oavsett skriftspråk. Och då ska man veta att det ju inte direkt är latinskt alfabet det handlar om, utan om blobbar och snirklingar och ibland enbart färger.
På manickerna är dessutom knapparna så gott som alltid omärkta, så hur man ska kunna trycka på rätt knapp, det undrar i alla fall jag…

Någon som har en bra förklaring? För om vi kom på hur det egentligen går till, då skulle vi aldrig mer behöva bekymra oss om namngivning av knappar, tvetydigheter i språkbruket, flerspråksstöd eller andra kulturers idiom.

En eftersträvansvärd framtid, eller en mardröm att frukta?

Andra bloggar om: , , ,