Kategoriarkiv: Visuell Design

Webbdöden, med en nypa salt

Nån gång i början av 90-talet kom jag för första gången på allvar i kontakt med Internet. Jag minns det som en ganska cool upplevelse – hela BBS-världen öppnade sig – men hur svårt det än kan vara att tänka sig idag så kunde jag inte kommunicera meningsfullt med folk jag kände; ingen i bekantskapskretsen hade email, ens på jobbet, och ingen hade dator hemma. För gemene man var datorer något främmande, även om desktop publishing började komma då nångång.

Så 1994 hände något. Jag installerade en webbläsare på min dator på jobbet. Strax därefter fixade jag internetuppkoppling hemma. Det var värsta wow-upplevelsen! Tyvärr hade fortfarande nästan ingen email och jag minns det som att jag i praktiken inte gjorde så mycket online… men efter det satte utvecklingen raketfart. Jag minns med skräck fortfarande dendär hemsidan ett företag vars namn jag inte ska nämna gjorde för ett företag och som bestod av en gigantisk bild föreställande det beställande företagets entré. Klickade man på bilden kom man vidare i ”huset”. Värsta skräcken. Smärtsamt redan då för oss som hållit på ett tag men majoriteten tyckte det var hur coolt som helst.

I början var det inte mycket man kunde göra online. Internet-handeln var seg i starten. Jag hittade Amazon i mitten av 90-talet – en grå sida med blå länkar och en blå logga föreställande Amazonfloden – och när jag skulle beställa/betala hade de inga rutiner för internationella betalningar (man skulle skicka check i brev, annars). Vi kom till slut fram till att om jag mailade halva mitt kontonummer och faxade andra halvan så skulle de lösa det.

Men – som man brukar säga: resten är historia och när nu internet, som i TCP/IP, lever ett sprudlande liv som ryggrad till i princip allt som händer numera ifrågasätter många livskraften i webben.

Webben är ju bara en av flera tekniker som kan användas för att presentera det som är tillgängligt över internet men som vi alla vet har en hel industri byggts upp kring tekniken – precis som en hel industri byggdes upp kring boktryckerierna eller radion eller televisionen eller biofilmen, en gång i tiden.

Som allt annat har webbindustrin utvecklats under åren sen dess födelse och numera finns en mängd specialiserade roller, tekniker, metoder och tjänster. Små effektiva batterier och supersmå superstarka processorer och diskar har transformerat först telefonikartan, sen plattor, och nu ”wearables”, och utmanar den traditionella webben, som svarat med att bli responsiv och ”mobile first”.

Hela industrin har förändrats. Presentationstekniken blir alltmer irrelevant samtidigt som dess kvalitet blir allt viktigare. Vi pratar allt mer om en ekologi av kontaktpunkter/tjänster där vissa är traditionell webb medan andra kanske har formen av olika appar – html eller native spelar ingen – och andra typer av tjänster, vissa kanske utan teknikstöd, andra utan helt tydligt gränssnitt till människan.

I det sammanhanget är det självklart att tjänster som The Grid dyker upp – praktiskt taget Ikea för webb; webben som standardiserad handelsvara.

Frågan är – är det början på webbdöden vi ser?

Själv tycker jag att frågan är fel ställd – att jag ändå formulerar den är därför att det är så samtalen går just nu, exempelvis i inlägget 4 web design trends for 2015 that will change your job forever.

Ser man på vart vi är på väg så är det klart att konvergensen mellan alla olika plattformar och apparater gör att webben som presentationsteknik inte kommer vara allenarådande och den som levt på att göra enkla webbplatser kommer bli utkonkurrerad av molnbaserade tjänster. Det har redan nästan hänt så det är inget nytt.

Däremot är webb som teknik knappast på väg ut. Den används idag för till en stor mängd system som tidigare tillverkades som exempelvis Windows-applikationer – HR-system, dokument- och ärendehantering, ekonomisystem… det finns hur många exempel som helst. Vissa av dem finns, för vissa aktiviteter och användargrupper, som appar också, men den tunga kärnan är oftast webbaserad. Webb används också för att presentera ingångar till större mängder information eller tjänster som ägs av exempelvis myndigheter, för att inte glömma all den webbaserade ehandeln – både den traditionella och den som bara finns som ”postorder på nätet”, utan fysiska butiker.

I vissa fall konkurrerar just nu dessutom responsiva webblösningar ut dedikerade native-appar.

Det är här kvaliteten kommer in i bilden. Förment enkla saker som VAD till VEM, HUR är avgörande för om investeringen ska lyckas, såklart, men även tekniskt är kvaliteten viktig – jag tänker främst på tillgänglighetsaspekten, som ju ställer höga krav på både presentationskod och på det sätt presentationen av information och tjänster är organiserade och på klassisk användbarhet – att ta bort alla trösklar. Begränsat utrymme för själva presentationsytan ställer ju också höga krav på prioriteringar och design. Så ska man spekulera i om webben är död och om att all kunskap som idag är kopplad till webb är värdelös så skulle jag faktiskt svara NEJ; nej, webben är inte död, nej, kunskapen är inte värdelös.

Om inte annat måste ju nån bygga alla dedär automatiserade webbdödande men webbaserade tjänsterna, som ju måste vara ändamålsenliga och lättanvända om de ska få användare 😉

Att man sen dessutom kompletterar med ytterligare tekniker och användningsområden – det är ju knappast ett problem, så länge man är öppen för att lära nytt och lära om när det behövs!

Förvirrande interaktion eller förvirrande utförande?

En community som jag är medlem i har nyligen uppdaterat sitt användargränssnitt. Sajten har en historia av att vara programmerardriven och interaktionen är ofta minst sagt konstig men normalt sett kan man i alla fall begripa hur de tänkte, även när det blev fel. Den här gången hade de nog ovanligt bråttom, dock.

På sajten finns diskussionsforum. Det är raka trådar så svarar man på något längre upp inleder man sitt inlägg med numret på den post man svarar på. Inga konstigheter. Så när jag möttes av nedanstående tänkte jag – oj, här har de ändrat. Tidigare aktiverades meddelanderutan genom tryck på länk, men nu är den synlig hela tiden, sist i tråden –

bilden visar ett enkelt textinmatningsält
Enkelt textinmatningsfält, placerat efter senaste inlägget i tråden

Så kikade interaktionsdesignern i mej fram och krävde att jag skulle trycka på Reply, för att se vad som skulle hända. Döm om min förvåning när ytterligare ett textinmatningsfält blev synligt!

bilden visar inte mindre än två likadana inputfält ovanpå varandra
De två inmatningsfälten; det nya mellan senaste meddelandet i tråden och original-inmatningsfältet

Den rådige förstår att det nya fältet innebär att man svarar direkt på det meddelande vars Reply-länk man tryckte på. Lite förvirrande bara med TVÅ inmatningsfält ovanpå varandra 😉

Men nå, det är inte slut här. För trycker man nyfiket på More händer detta –

Visar flera alternativa funktioner
När man väljer More expanderas nya val ut. Vart hör dom?

Valen ser ut att höra ihop med textinmatningsfältet men av sammanhanget kan man dra slutsatsen att de hör till inlägget.

För mej visar dethär hur otroligt viktigt det är att den visuella designen samspelar med interaktionsdesignen. För i grund och botten är det inte fel på själva interaktionen, även om den är tvivelaktigt placerad. Nej, det är bristen på gruppering som är problemet – hjärnan får inte tillräcklig hjälp att sortera informationen. Här kunde den grafiska formen kunnat komma till undsättning. Men det vet ju alla – form är något oväsentligt, nåt man kan lägga till efteråt. Inte.

Det är min erfarenhet att i många situationer räcker inte interarktionsdesignen hela vägen fram – den är logisk, den är i linje med hur man utför en viss handling i liknande system, den är på sitt sätt optimal för situationen… men först när man lägger på formen blir det tydligt för användaren vad man förväntas göra och hur.

Med tanke på det är det extra märkligt när beställare säger ”här är formen, gör nu interaktionsdesignen” eller tvärt om. Eller när man, som i exemplet ovan, bortser helt från formgivningen och låter ”dethär ser modernt ut” styra. Förhoppningsvis är det något vi kommer se allt mindre av framöver.

Workshop som metod: bedrägeri på hög nivå

Jag har länge varit allergisk mot användandet av workshoppar. Många undrar varför, det är en vedertagen metod inom IT-branschen, och många kunder förutsätter att man ska använda den – ”vi har sagt att vi ska bjuda in till workshopar, när kan vi ha den första” är en inte helt ovanlig fråga.

Workshoparna kommer också som en naturlig del i exempelvis metoden MSF Agile for Sharepoint, från Microsoft, och är en given grundkomponent i praktiskt taget alla arbeten som görs av verksamhetskonsulter på IT-bolag.

Workshop betyder, fritt översatt, arbetsmöte. Jag har inget emot arbetsmöten. Men vanligen avses med workshop en alldeles särskild typ av arbetsmöte där deltagarna under ganska strikt ledning flyttar gula lappar (eller motsvarande). Workshopledaren leder, definierar och avgränsar arbetet, deltagarna bidrar inom de avgränsade ramarna.

Vad är då felet?

Metoden används för att fånga krav, sägs det. Ett sätt att kartlägga och tillgodose användarnas och verksamhetens behov. Genom att låta en grupp användar- eller beställarerepresentanter få bestämma vad som ska gälla för applikationen, eller vad det nu är, hoppas man att IT-systemet ska göra det man vill att det ska göra. Och man gör det med målet att man på arbetsmötet tillsammans ska nå samförstånd.

Redan nu tror jag de flesta höra själva hur fel det låter, men jag ska ändå vara tydlig –

Oavsett om det gäller målsättning och avgränsning, innehåll och struktur på övergripande eller detaljerad nivå, eller ren PR-verksamhet, handlar konsulten oansvarigt om man oreflekterat använder workshoppen som metod eftersom man med detta överlåter en stor del av arbetet på kunden, samtidigt som man låtsas att man tillvaratar kundens intressen.

I verkligheten har extremt få användare och beställare tillräckligt god uppfattning om exakt hur och vad som ska göras – enligt exempelvis Erik Fors-Andrée är det till och med en risksignal om kunden tror de vet exakt vad som ska göras – och extremt få användare har en bra uppfattning om vilka arbetsredskap de skulle ha nytta av eller hur de skulle se ut. De är experter på att UTFÖRA sitt jobb, men inte alltid på att analysera det i termer av IT-system eller i relation till företagets totala verksamhet, strategier och kultur.

Man lever då också med den falska bilden att införandet av nya system kan göras i en anda av samförstånd när det i verkligheten undantagslöst är så att det finns gott om folk i organisationen som har investerat åtskilligt i tid, pengar och personligt rykte i de befintliga arbetssätten, IT-stödda eller inte, samtidigt som det inte sällan finns motsättningar mellan vad de anställda vill och vad ledningen vill.
Och då har jag ändå inte nämnt alla de högljudda särintressen som genom sina specialiserade utbildningar tror sej vara mer lämpade än alla andra att tala om för folk vad de behöver…

Att då lägga över ansvaret på kunden och kundens medarbetare är inte bara oförsvarbart – det är bedrägeri. Ett fegt bedrägeri.

I bästa fall är konsulten/utföraren omedveten om att det finns bättre metoder. IT-branschen är trots allt fortfarande tekniktung och workshoppen är ett beprövat ingenjörsmässigt verktyg, det vill säga verkar logiskt och som sunt förnuft.
Sunt förnuft har lurat den bäste, många gånger.

I sämsta fall används den mot bättre vetande, eller för att det känns så himla bra att komma ut från en workshop och känna att det finns samförstånd. Många är bara riktigt nöjda om de känner att alla är överens när de kommer ut från ett möte och workshopen är en enda lång orgie i att hamna på samma sida bordet.

Hur det än ligger till, om det är självbedrägeri eller uppsåtligt, så är workshopmetoden inte ett ändamålsenligt tillvägagångssätt varesej syftet är att definiera övergripande omfattning, att ta fram en specifik detaljdesign eller att förankra i en organisation.

Resultatet är bara halvdana kompromisser och undermåliga beslutsunderlag och det är en etiskt motbjudande metod av två skäl – man lurar kunden att göra jobbet, och man gör fel jobb med fel verktyg.

Dags att öppna verktygslådan och se efter vilka alternativen är, den som vågar.

Ja, jag kan höra er – ”Varför presenterar du inga alternativ NU? Det är så lätt att klaga och så svårt att vara konstruktiv, jäkla nej-sägare (”/&%%##/())”. Lugn. Uppföljaren kommer handla om det ;D
Jag bara håller tummarna för att det inte dröjer – det är fullt upp, för tillfället…

”Prototyp” – det läskigaste ordet en kund kan skriva i en uppdragsbeskrivning?

Prototyp – det läskigaste ordet en kund kan skriva i en uppdragsbeskrivning?
Vad är egentligen en prototyp? Wikipedia skriver: 

Prototyp, (av grekiskans proto betyder modell- urbild-, ur-), förlaga, testmodell. Inte färdig utgåva, ett utkast. En prototyp är en produkt som bara finns i ett eller ett fåtal exemplar. En nollserie är en begränsad tillverkningsserie av en produkt vilken man kör för att kunna lansera och marknadsföra produkten i fråga, innan man börjar med massproduktion. 

Den korta beskrivningen på ne.se säger: 

prototyp – prototy´p, originalmodell som de följande formerna baseras på. Inom industriell produktutveckling avses försöksmodell som är riktig i funktion, konstruktion och utseende.
Men hur definierar vi egentligen en prototyp i våra arbetssammanhang? Var börjar och slutar en så kallad prototyp? Ska prototypen kunna ses som en slutlig kravspecifikation?  
Det gäller att ha en väldigt klar och tydlig definition av vad en prototyp är och att man är väldigt överens om innebörden, syftet och slutleveransen av en sådan. Ska den vara klickbar eller bara innefatta bilder som visar på ett flöde? Ska vi visa bilder som vi gjort klickbara eller ska vi faktiskt koda ett flöde med exakta funktioner? Hur många sidor ska den innehålla?
När allt kommer omkring skulle jag nog egentligen vilja avskaffa ordet prototyp helt i mina arbetssammanhang… och istället kalla det ”Ett smakprov på vad som komma skall.” Inte alls flummigt!  🙂

Komplementfärgernas vara eller icke vara…

… eller minska antalet åtminstone.
Något jag funderat på är antalet komplementfärger/sekundära färger som tas fram till en grafisk profil. Lagom är väl alltid bäst? Vad är egentligen lagom antal komplementfärger i en grafisk profil? Jag skulle vilja säga att man ska välja dem varsamt. För många/för mycket blir ingenting till slut. Det säger ingenting och man kommunicerar inte något utmärkande.
Den senaste tiden har jag fått en känsla av att man gärna vill lägga till alla färgfamiljer till den sekundära färgpaletten för att på nått sätt täcka in hela regnbågen.
Man vill ju självklart inte måla in sig i ett hörn och begränsa sig till låt säga 4 sekundära färger. Men skulle inte det tvärt om vara mer stärkande för den grafiska profilen om man alla fall satte nån gräns på antalet färger?
De sekundära färgerna ska väl också lyfta fram företagets värdeord precis som den/de primära färgerna gör?! På ett sätt kan jag känna att om man slänger fram en palett med säg 10 komplementfärger så har man någonstans misslyckats att lyfta fram det specifika med färgerna som ska matchas med företagets värdeord och grundpelare?

Att få användaren att slutföra det man vill att den ska göra…

Dagens fundering/reflektion.
Vet man egentligen antalet kunder/besökare/utförare av enkäter/registreringar etc som inte slutför ”uppgiften” pga ett dåligt gränssnitt?
Vad är det som gör att en användare väljer att avsluta ”uppgiften”/registreringen eller dyl? Det slog mig när jag häromdagen skulle registrera mig som kund i en webbshop och kände att ”detta kan jag verkligen inte slutföra – jag fattar INGENTING – hur många steg måste jag gå igenom?!”.  När jag ser till mig själv och hur jag resonerar gäller det att dialogen är:

  1. Intuitiv/Självinstruerande
  2. Snabb
  3. Inte för många steg/sidor
  4. Tydlig start/slut
  5. Grafiks design och kommunikation som tydligt visar avsändare, syfte och som förenklar för användaren i ovanstående punkter.

Hur många potentiella kunder/medlemmar/utvärderare etc tappar man egentligen pga av ett risigt flöde och dåligt utformat gränssnitt? Det går väl såklart inte att sätta en siffra eller procenttal på, men det är nog en del runt om på www….

Användarstudiernas vara eller inte vara

Don Norman har i artikeln ”Teknik först, behov sen” (Technology first, needs last) argumenterat för att många uppfinningar fanns det ingen behov av – de uppfanns, behovet uppstod efteråt.
Tesen han driver är att användar- och användningsstudier inte har någon betydelse.

Det är klart att det provocerar. Varför ska företag och organisationer lägga energi på att kartlägga behov om studierna inte leder någon vart?

I en balanserad artikel (Don Norman on Ethnography and Innovation) svarar James Kalbach på den frågan genom att understryka att god kännedom om behov är grundläggande om man vill att det man gör ska komma till användning och nytta, och han pekar på att att Normans uttalanden i artikeln saknar grund.

Kalbachs inlägg i debatten stödjer min egen uppfattning och erfarenhet – intervjubaserade studier där fokus ligger på att identifiera underliggande och outtalade behov möjliggör framtagandet av underlag för prioritering och därmed design av strategier, processer och tjänster som på bästa möjliga sätt möter behoven både från ägare och användare. Vet man vilka behoven och nyttorna är kan man ta fram strategier som gör det möjligt att få optimal utdelning på investeringen.

Att göra som Norman förespråkar – att uppfinna i blindo – är kanske roligt för de inblandade (om de bryr sej mer om att få uppfinna än att det de uppfinner kommer till användning) men kostsamt, och som Kalbach konstaterar är det redan idag tillräckligt med fokus på tekniken – den behöver ingen ytterligare skjuts.

Tecknen omkring oss

Genom århundradena har människan, i alla fall i vad som skulle kunna kallas västerlandet, jagat det perfekta språket. Syfte och bakomliggande orsaker har varierat, förstås. För drygt tusen år sedan letade man efter urspråket, det första, gudomliga, språket innan Babel (eller efter Noak, om man är lagd åt det hållet – jag är ingendera så för mej kvittar det lika). Andra letade efter dolda sanningar, nyckeln till skapelsen i bisarra ordlekar och alfabetiska reduktionstrick.

Genom århundradena förändrades sökandet. Man kom i kontakt med andra kulturer som man inte enkelt kunde bortförklara som mindervärdiga – Kina, till exempel – och dessutom började nationalstaterna ta form. Somliga språkförsök var elitistiska, syftade till att ge en upplyst elit en nyckel till gud (typ), medan andra var mer ”demokratiska” och motiverade av en vilja att göra det lättare att kommunicera.

Gemensamt för dem kan väl sägas vara att de misslyckades i sitt uppsåt. Visserligen bidrog de till att lägga grunden för lingvistiken som område, men man uppnådde varesej kontakt med skapelsens innersta väsen, lyckades återskapa det ursprungliga språket, eller skapa ett nytt språk att ersätta de befintliga.

Vad har det då med användbarhet att göra?

Flera av de perfekta språken har tagit avstamp i ikoner och symboler. Inget av dem har lyckats och bland de nackdelar som ofta lyfts fram är att symbolbaserade språk är alltför mångbottnade och ambivalenta för att fungera, och att de saknar syntax. Man pekar också på att symbolerna, precis som idiomet är i det talade språket, starkt kulturellt beroende (det senare bidrog också till att omkullkasta drömmarna om det universellt begripliga språket).

Det är väl också det som vi, som användbarhetsexperter, brukar säga – undvik att vara för beroende av ikoner och symboler, kombinera alltid ikon med text, bilden kan inte vara ensamt meningsbärande, tänk på att kulturell kontext varierar… och så vidare.

Samtidigt går verkligheten förbi oss. Överallt finns det symboler, framtagna med förväntan att de ska leda oss rätt. I telefonerna, i programvarorna, på webbplatserna. På flygplatser, längs vägar, i varuhus.

Man kan argumentera för att den typen av symboler inte kräver syntax, men de måste åtminstone vara ändamålsenliga; det vill säga leda folk rätt – inte fel.

Användandet av bilder stannar inte där, dock. Piktogram används flitigt för att ge instruktioner. Säkerhetskortet på flyget är ett sånt exempel, IKEAs monteringsanvisningar ett annat – instruktioner för tillagning av hamburgare på snabbmatsställe ytterligare ett.

Många av de bilder som används är återkommande. Man kan (nog) med rätta säga att en konvention håller på att etableras, både vad gäller vilka bilder som används och hur de används – en slags bildspråkssyntax tar form.

Hur vi som användbarhetsexperter hanterar det är intressant. Den symbol som i Office-programmen används för att symbolisera ‘spara (filen)’ – disketten – har för länge sedan upphört att ha någon koppling till verkligheten. Man skulle tveklöst kunna argumentera för att den är föråldrad och borde ersättas. Men under resans gång har den slutat vara piktogram och är numera ett ideogram och som ideogram fungerar den, om inte annat för att den är så välkänd.

Håller ett bildbaserat de factospråk på att växa fram, universellt till sin natur?

Är det så finns en mängd intressanta frågor att fundera över.

Vem sammanställer ”ordboken”, vem skriver ner ”böjningsreglerna”? Idag handlar mycket om best practise och godtycke, precis som det länge var för de talade och skrivna språk vars regelsystem vi idag tar för givna.

En del av det ansvaret skulle kunna ligga på oss – det gör det redan, men det är inte säkert att vi ser det för vad det är och därför hanterar frågan lättvindigt.

Det vi gör idag kan få efterverkningar långt bortom det vi hade tänkt oss eller trott…

Den som är intresserad av jakten på det perfekta språket kan läsa Umberto Ecos The Search for the Perfect Language. Om hur ‘teknologin’ påverkar oss och samhället kan man läsa i Our Own Devices, av Edward Tenner.

Usability vs User Experience

I artikeln The Battle Between Usability and User Experience skriver Thomas Baekdal –

Usability is about the ”ability to use” something. The aim for a usable product is to make it easy to use.

A product has a high level of usability when:

  • It requires less mental effort to use
  • the frequency of mistakes using it is less, or when the mistakes are less disastrous
  • it is more powerful, where ”more powerful” means that it can be used to do more or do it faster
  • it is more learnable, that is, when a person can figure it out quicker

(source: Rensselaer Polytechnic Institute)

Making usable products is thus fairly simple. You have clear metrics you need to achieve, and you can analyze how to get a good result.

…och fortsätter med att säga –

User-experience is not like usability – it is about feelings. The aim here is to create happiness. You want people to feel happy before, during and after they have used your product.

Min personliga åsikt är att han här är delaktig i att skapa en konflikt som inte behöver finnas men som har orsakat en hel del sveda och värk genom åren.

Användbarhet i sin klassiska form bär ett tydligt arv av naturvetenskapliga värderingar där endast det kvantifierbara är relevant. Det är då en ren ingenjörskonst, vilket betyder att om man följer regelboken kan man inte göra fel. Men vi vet ju alla att det inte är riktigt så enkelt.
”Skriv tydliga fältetiketter” får genast följdfrågan ”för vem?” och det är såna frågor som har fått till följd att ”usability” glidit över till att bli en av flera komponenter i det som är ”user experience” – vad som är användbart varierar med sammanhanget, och det går inte att bortse ifrån. Samtidigt är det svårt för en och samma person att omfatta alla de kompetenser som ingår i begreppet User Experience – usability (som ju också består av ett flertal kompetenser), grafisk form och visuell kommunikation, gränssnittsutveckling, och tillgänglighet – och därför segmenteras området.

Är det en konflikt? Jag tycker inte det. User Experience är så mycket mer än klassisk ingenjörsdriven usability. Usability som begrepp handlar om att uppnå nyttoeffekter som enbart kan realiseras om hela användarupplevelsen tas om hand. Annars blir det bara lite läppstift på grisen.
Att kalla de User Experience handlar bara om att ge plats för alla de kompetenser som faktiskt behövs för att användbarhet och nytta ska kunna uppnås.

Gör det själv, i den digitala tidsåldern

Idag fick jag ett (en?) tweet från en bekant som liksom jag är fascinerad av kartor. I mitt fall handlar det i synnerhet om tunnelbanekartor av olika slag. Trots att utmaningen är rimligt simpel finns det en uppskö av olika designlösningar, världen över, och de är intressanta ur perspektiv som informationsdesign, typografi och grafisk design men inte minst användbarhet – nyttan med kartan kan endast uppnås om den är begriplig!

Nå, platsen min bekant pekade på var The World’s Best Alternative Subway Maps, från Treehugger. Via den hittade jag en alternativ karta över New Yorks tunnelbana – KickMap.

Det intressanta med den är kanske inte i första hand utförandet. Inte heller det att Metropolitan Transport Authority, som kör tunnelbanan ifråga, avvisat den alternativa designen – sådant händer hela tiden. Nej, det speciella är att Eddie Jabbour, som gjort kartan, gjort den till en iPhone-applikation med utökad funktionalitet såsom att man kan välja att se kartan i nattutförande, med de linjer som då går och med kopplingar till Google Maps, med mera. Det betyder att det inte spelar så stor roll vad MTA tycker – de som har en iPhone kan använda kartan ändå.

Samma sak gäller Res i STHLM, som på ett tydligt sätt utmanar SL med en enkel och lättanvänd reseplanerare.

Klarar trafikutövarna av att möta denna nya tid?