Kategoriarkiv: Användbarhet

Testa till döds?

Beslut ska baseras på fakta, inte på förutfattade meningar, och därför gillar jag trenden just nu där allt mer studier av olika slag görs. Men. Man måste också förstå NÄR det är lämpligt att genomföra en studie och när man inte ska göra det… och ibland kanske man inte ska använda den metod man tänkt sig.

Precis som med resten av det samhälle vi just nu har så är det för många bara siffrorna som räknas – allt ska vara hypereffektivt och människor hinner inte ens andas och tänka efter, utom när det gäller att rädda sitt eget skinn. Så även inom User Experience, där klick-statistik och kvantitativa användningstester fått stort genomslag medan mer explorativa och kvalitativa metoder inte alls får samma fokus, trots allt prat om Service Design.

Jag brukar säga att människan är herre på täppan på denhär planeten av en anledning – nämligen vår enastående förmåga att anpassa oss. Måste vi använda dåliga eller undermåliga verktyg så anpassar vi oss efter det. När vi sedan får ändamålsenliga verktyg är motståndet först mycket stort, innan vi vänjer oss vid det nya sättet med.

Är det då alltid lämpligt att mäta mitt i förändring? Eller ska man kanske låta förändringskurvan slå i botten innan man testar om ändringen fick önskad effekt? För mig är det enbart en retoriskt fråga. Har man med återkommande användare att göra, som exempelvis på intranät och på många av de tjänster som finns där ute, som Facebook, Tumblr och din internetbank, så litar man alltid till invanda mönster/etablerade beteenden. Ändra, och användaren upplever att allt är helt galet. Testa just då och du kommer få ändra tillbaka till det gamla.

Jag har testat intranät där folk sitter med sökvägar nedskrivna på PostIt-lappar. När man sedan efter noggranna kortsorteringar ändrar strukturen blir användarna tokiga. PostIt-lapparna fungerar inte längre! Då ska det till en modig person som äger pengarna och makten. Annars beställs snabbt en återgång till det gamla… (och det är då man måste ha en bra strategi i botten, där alla beslut som fattas bottnar i verksamhetens affärsplan eller regeringsuppdrag, men det är ett ämne för ett annat inlägg!)

Därför tycker jag att det känns skönt att någon tar bladet från munnen och säger det jag också tycker, nämligen att kvantitativa inkrementella tester visserligen har en viktig plats men att den platsen både är väldigt specifik och behöver kompletteras med kvalitativa metoder. För ofta när man testar, och låter ett oreflekterat testresultat styra – då kanske den egentliga effekten är att man cementerar dåliga men väl inlärda mönster?

Läs och fundera. Hur tycker du?

Threats of A/B tests and UX research: adoption time and incrementalism (på engelska, hoppar ut till annan plats).

Tillgängligt. För dej, eller för mej, eller kanske för båda två.

Tillgänglighet, i betydelsen tillgängligt för alla människor, är allt mer i ropet. Det är inte en dag för tidigt, inte minst från en demokratisynpunkt, och känns på det stora hela som ett steg bort från stenåldern… eller i alla fall medeltiden… när det gäller synen på alla människors lika rätt och värde.

Utmaningen i att få till detta visar sig dock omedelbart.

För vem ska det vara tillgängligt? Hur? Och – det vanligaste problemet av alla: att tro att om det är möjligt att använda för exempelvis de som hanterar dator med röststyrning så är det en tipp-topp lösning även för alla andra, oavsett individuella förutsättningar.

”Följer vi tillgänglighetsreglerna kommer även den allmänna användbarheten bli god” är något jag hör varje vecka, numera. Och det kan ju stämma, i vissa specifika fall – tydlig typografi, logiska sekvenser i tab-ordning, tydlighet i vad som är vad… det gynnar oss alla.

Samtidigt – varför gör vi alla användningstester? Är det för att alla människor är absolut lika? Eller är det för att vi faktiskt är olika, att användningssituationer, drivkrafter, förväntningar och förutsättningar skiljer sig och ställer olika krav på de hjälpmedel och verktyg vi behöver?

Faktum är att ska en lösning vara ändamålsenligt lättanvänd för samtliga människor som förväntas använda den kan man behöva flera olika lösningar. Lägga till filer med dra och släpp är, för ganska många, en mycket bra lösning. Mycket bättre än att i 5+ steg välja att lägga till fil, leta reda på filen, välja filen, för att slutligen ladda upp den, vilket ju är den lösning som ofta används för att möta behovet av att slippa ta tag i något man inte kan se eller klarar av att träffa för att sedan dra och släppa det på relevant plats.

Alla användbarhetsstudier visar entydigt att upplevd komplexitet och svårighet påverkar resultatet, i.e. svårt att göra -> tar lång tid att genomföra -> plågsamt för användaren/människorna + dålig/bristande kvalitet i informationen som lämnas alternativt att folk inte orkar leta efter det de behöver utan ringer istället (eller struntar i det).

Så om en lösning som är bra för en stor användargrupp är riktigt dålig för en annan – vem ska man prioritera? Vilka är mer värda?

Jag är inte för att man ska bygga och underhålla 100 olika sätt att göra något på. Men jag menar att man inte schablonmässigt kan säga att A alltid leder till B.

Att i en standardiserad informationswebb se till så att interaktionen är organiserad för maximal tillgänglighet är en sak. Om vi däremot pratar om webbaserade tjänster av olika slag – då är det inte säkert att svaret är lika tydligt och enkelt. Och då måste man börja fråga sig – tillgängligt, för vem, och på vems villkor?

Webbdöden, med en nypa salt

Nån gång i början av 90-talet kom jag för första gången på allvar i kontakt med Internet. Jag minns det som en ganska cool upplevelse – hela BBS-världen öppnade sig – men hur svårt det än kan vara att tänka sig idag så kunde jag inte kommunicera meningsfullt med folk jag kände; ingen i bekantskapskretsen hade email, ens på jobbet, och ingen hade dator hemma. För gemene man var datorer något främmande, även om desktop publishing började komma då nångång.

Så 1994 hände något. Jag installerade en webbläsare på min dator på jobbet. Strax därefter fixade jag internetuppkoppling hemma. Det var värsta wow-upplevelsen! Tyvärr hade fortfarande nästan ingen email och jag minns det som att jag i praktiken inte gjorde så mycket online… men efter det satte utvecklingen raketfart. Jag minns med skräck fortfarande dendär hemsidan ett företag vars namn jag inte ska nämna gjorde för ett företag och som bestod av en gigantisk bild föreställande det beställande företagets entré. Klickade man på bilden kom man vidare i ”huset”. Värsta skräcken. Smärtsamt redan då för oss som hållit på ett tag men majoriteten tyckte det var hur coolt som helst.

I början var det inte mycket man kunde göra online. Internet-handeln var seg i starten. Jag hittade Amazon i mitten av 90-talet – en grå sida med blå länkar och en blå logga föreställande Amazonfloden – och när jag skulle beställa/betala hade de inga rutiner för internationella betalningar (man skulle skicka check i brev, annars). Vi kom till slut fram till att om jag mailade halva mitt kontonummer och faxade andra halvan så skulle de lösa det.

Men – som man brukar säga: resten är historia och när nu internet, som i TCP/IP, lever ett sprudlande liv som ryggrad till i princip allt som händer numera ifrågasätter många livskraften i webben.

Webben är ju bara en av flera tekniker som kan användas för att presentera det som är tillgängligt över internet men som vi alla vet har en hel industri byggts upp kring tekniken – precis som en hel industri byggdes upp kring boktryckerierna eller radion eller televisionen eller biofilmen, en gång i tiden.

Som allt annat har webbindustrin utvecklats under åren sen dess födelse och numera finns en mängd specialiserade roller, tekniker, metoder och tjänster. Små effektiva batterier och supersmå superstarka processorer och diskar har transformerat först telefonikartan, sen plattor, och nu ”wearables”, och utmanar den traditionella webben, som svarat med att bli responsiv och ”mobile first”.

Hela industrin har förändrats. Presentationstekniken blir alltmer irrelevant samtidigt som dess kvalitet blir allt viktigare. Vi pratar allt mer om en ekologi av kontaktpunkter/tjänster där vissa är traditionell webb medan andra kanske har formen av olika appar – html eller native spelar ingen – och andra typer av tjänster, vissa kanske utan teknikstöd, andra utan helt tydligt gränssnitt till människan.

I det sammanhanget är det självklart att tjänster som The Grid dyker upp – praktiskt taget Ikea för webb; webben som standardiserad handelsvara.

Frågan är – är det början på webbdöden vi ser?

Själv tycker jag att frågan är fel ställd – att jag ändå formulerar den är därför att det är så samtalen går just nu, exempelvis i inlägget 4 web design trends for 2015 that will change your job forever.

Ser man på vart vi är på väg så är det klart att konvergensen mellan alla olika plattformar och apparater gör att webben som presentationsteknik inte kommer vara allenarådande och den som levt på att göra enkla webbplatser kommer bli utkonkurrerad av molnbaserade tjänster. Det har redan nästan hänt så det är inget nytt.

Däremot är webb som teknik knappast på väg ut. Den används idag för till en stor mängd system som tidigare tillverkades som exempelvis Windows-applikationer – HR-system, dokument- och ärendehantering, ekonomisystem… det finns hur många exempel som helst. Vissa av dem finns, för vissa aktiviteter och användargrupper, som appar också, men den tunga kärnan är oftast webbaserad. Webb används också för att presentera ingångar till större mängder information eller tjänster som ägs av exempelvis myndigheter, för att inte glömma all den webbaserade ehandeln – både den traditionella och den som bara finns som ”postorder på nätet”, utan fysiska butiker.

I vissa fall konkurrerar just nu dessutom responsiva webblösningar ut dedikerade native-appar.

Det är här kvaliteten kommer in i bilden. Förment enkla saker som VAD till VEM, HUR är avgörande för om investeringen ska lyckas, såklart, men även tekniskt är kvaliteten viktig – jag tänker främst på tillgänglighetsaspekten, som ju ställer höga krav på både presentationskod och på det sätt presentationen av information och tjänster är organiserade och på klassisk användbarhet – att ta bort alla trösklar. Begränsat utrymme för själva presentationsytan ställer ju också höga krav på prioriteringar och design. Så ska man spekulera i om webben är död och om att all kunskap som idag är kopplad till webb är värdelös så skulle jag faktiskt svara NEJ; nej, webben är inte död, nej, kunskapen är inte värdelös.

Om inte annat måste ju nån bygga alla dedär automatiserade webbdödande men webbaserade tjänsterna, som ju måste vara ändamålsenliga och lättanvända om de ska få användare 😉

Att man sen dessutom kompletterar med ytterligare tekniker och användningsområden – det är ju knappast ett problem, så länge man är öppen för att lära nytt och lära om när det behövs!

Enkätens vara

I vintras skrev Internet World:s Magnus Höij att han tyckte att det var dags att döda webbenkäten. Vid en första anblick är det svårt att inte hålla med – för vem är INTE irriterad på alla dessa enkäter som dyker upp, i tid och otid?

Jag tror att en majoritet av alla som arbetar med användarupplevelsen står bakom tanken att svaret på ens frågor inte står att finna i intressenternas – användare, ägare, kunder, anställda… – egna åsikter och idéer om hur saker och ting borde fungera; istället ska man observera beteenden och dra slutsatser. Man betraktar och lär, får idéer, planterar dem, och ser vad som händer.

Ett sätt att betrakta användande på är att samla in statistik. Det är en väldigt populär metod, med rötterna djupt i ett ekonomistiskt tänkande. Ni vet – ”man kan bara styra det man kan mäta”. Följaktligen är besöksstatistik är en av de metoder som Höij pekar på som ersättning för dedär elektroniska formulären vi antingen klickar bort eller, som han påpekar, ljuger i när vi berättar om oss själva.

Men som i så många andra fall är inte frågan om en metod eller ett verktyg alltid är bra eller dåligt. Istället handlar det om hur, när och varför man använder den.

Enkäten som sådan är ett kvantitativt verktyg. Det betyder att man med fördel använder det för att samla in kvantitativa data.

Även besöks- och sökstatistik är ett kvantitativt verktyg. Det betyder att du egentligen inte vet varför besökarna väljer att göra som de gör – du bara ser ATT de gör.

Att de båda är kvantitativa verktyg betyder inte att de gör samma saker; att de är mot varandra utbytbara. Nej, frågan är istället en helt annan, och kanske mer besvärlig, fråga, nämligen – VARFÖR mäter du? VAD vill du uppnå? VAD vill du styra?

Ska man kunna svara på de frågorna behöver man ha en strategi; för att kunna ha en strategi måste man ha en vision. Vill man kunna mäta om de taktiska åtgärder man implementerar har önskvärd effekt måste man definiera målens mätpunkter. Vilka mätpunkter och mätmetoder man väljer påverkar resultatet.

Många strävar efter att reducera antalet mätpunkter. Ett reducerat mätande resulterar dock i en reducerad bild – ungefär som när låg bandbredd gör att bilden på den livestreamade fotbollsmatchen inte riktigt går att följa; man måste helt enkelt extrapolera från de data man har och ju färre punkter med tillförlitliga data, desto bredare blir gissningarna.

Samtidigt är det opraktiskt att alltid se hela bilden – det tar för lång tid att bearbeta datat. Istället måste man välja ett balanserat mellanting där vare sig dataförlust eller tidsåtgång och kostnad blir för stora.

Bäst blir resultatet om man har ett antal olika typer av sätt att få in information. Själv använder jag exempelvis ibland enkäten som ett sätt att ge en kvantitativ dimension åt något som framkommit i djupintervjuer, särskilt om uppdraget är sånt att olika typer av observationsbaserade metoder inte är praktiskt möjliga att använda. Ett antal utvalda demografiska data att korsreferera mot samt grundfrågan och man är uppe i maxnivån för acceptabelt antal frågor, dvs 5-7. (Taket finns av två skäl – dels vill du ha många svar, vilket betyder att enkäten måste vara så smärtfri som möjligt för respondenten, dels ökar svårigheten att tolka svaren logaritmiskt med antalet frågor du ställer.) Resultatet är verifierandet (eller inte) av en hypotes.

Nyckeln är att veta exakt vad man vill ha reda på. Alltså raka motsatsen mot de allmänt hållna standardenkäter vi bombarderas med. Och som alltså även jag vill bli av med.

Går intranätet i takt med verksamheten?

Intranätet som företeelse börjar få ett ansenligt antal år på nacken. För min egen del rör det sig om över 17 år av olika typer av intranät som passerat revy, både som användare, tillverkare och utvärderare av andras (som jag varesej tillverkat eller varit användare av).

Numera behöver man inte bygga hela sitt publiceringssystem själv – något som jag annars gjort vid mer än ett par tillfällen – och det är naturligtvis en fördel. En annan fördel är att det nuförtiden pågår aktiva kunskapsutbyten och diskussioner om hur man tar fram och underhåller ett intranät, exempelvis på på Facebookgruppen Intranätutveckling (som jag för övrigt rekommenderar för alla som ännu inte hittat dit – just nu kan man tro att det mest är offentlig förvaltning som har intranät och så är ju inte fallet).

Det pratas också mycket om mål, och det tycker jag är bra. Jag brukar säga att har man inget tydligt business case, som man säger i konsultvärlden, så ska man inte heller göra vad det nu är man tänker göra. Det borde inte vara så kontroversiellt men i IT-världen kan man fortfarande hoppa på tåget utan att ha en aning om vart man är på väg, och varför. Trots att biljetten är ruskigt dyr.

Men. Det man oftast väljer att göra är att prata med alla som sitter på det riktningslösa tåget och frågar dem vad de kan tänkas ha för mål med sin resa. Sedan tar man fram lämpliga mål och en idé om hur man kan få så många som möjligt att komma dit de vill, baserat på resultatet av undersökningen.

Resan, totalt sett, har stora möjligheter att bli oändligt mycket mer värd pengarna om alla inblandade redan från början vet om tåget ska gå till Partille. Då slipper man liksom anpassa resvägen efter de som plötsligt kommer på att de ska till Paris. Det blir liksom lite jobbigt när tåget ska byggas om till flygplan. Ändå är det så man ofta gör när intranät kommer på tal.

Så, vad har man ett intranät till?

Två saker behöver man veta när man bestämmer sej.

Den första är – vad är syftet med vår verksamhet? Och hur kan vi bäst stötta syftet?
Varför finns vi? Vad står det i affärsplanen eller i verksamhetsplanen? Har ni några områden som prioriterats av strategiska skäl?

Exempelvis så kan man i en kommun ha bestämt sej för att fokusera på skola och utbildning under perioden; en myndighet kan ha i sitt uppdrag att korta handläggningstider; ett företag kan ha som mål att vinna marknadsandelar.

Vad krävs för att organisationen ska kunna göra det? Ett intranät som inte bidrar till att stötta verksamhetsplanen och dess mål är inte värt pengarna, utom det man sparar på att inte ha interninformation och personalpärmen i pappersform. Och vad är det för ett intranät? Medarbetarna kan tycka att det är hur lätt som helst att hitta blanketten för att få bidrag till terminalglasögon – det stöttar ändå inte kärnverksamheten.

Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte att det där är onödig information; det är en hygienfaktor och ska bara finnas där. Men om intranätets enda uppgift är att stå för information från stödprocesserna bör man inte vara förvånad när besöksfrekvensen är låg.

Det andra är – hur ska vi arbeta med intranätet och dess olika roller?
Ett intranät kan ha fyra olika uppgifter – som informatör, som kommunikatör, som regelverk och som arbetsredskap. Ett bra intranät har en balanserad mix av dem och hur mixen ser ut beror på  er verksamhet, på er kultur internt, och på hur den resa ni har framför er ter sej.

Informatör - Kommunikatör - Regelverk - Arbetsredskap

Informatörsrollen är företagsledningens mandat till informationsavdelningen. Uppgiften handlar om att se till så att samtliga anställda känner till vad som är på gång i verksamheten. På intranätet har det ofta formen av ett nyhetsflöde och av rollen som samordnare för all information som finns presenterad, oavsett egentlig ägare som ju kan vara HR eller någon affärsverksamhet.

Kommunikatörsrollen har inte direkt med informationsavdelningen att göra, även om man gärna tar på sej den hatten. Kommunikation är en dialog mellan två eller flera inblandade och när man idag säger att man vill ha ett ”socialt intranät” är det den här rollen man är ute efter. Frågan är varför man vill ha det. Vad vill man åstadkomma? Det är en fråga som enligt mej ställs alldeles för sällan.

Hållare av regelverket är intranätet när man är den plats där man hittar de rutiner, regler, instruktioner och policies som styr verksamheten. Är verkligen ”verksamhetsledningssystem” med klickbara processfiskar revolutionerande? Regeldokumenten måste förvisso finnas men det finns bättre sätt – både mindre kostsamma och med högre efterlevnad – att göra det på.

Arbetsredskap blir intranätet när en eller flera – eller alla! – har intranätet som sitt dagliga arbetsredskap. Och då handlar det inte om stödprocesser som tidrapportering och utläggshantering utan om stöd för den process som man själv faktiskt arbetar med. För att det ska vara möjligt måste både intranätägaren och intranätförvaltaren förstå både verksamhetsidén och dess förutsättningar. Men hur många kommunala intranät stödjer vardagen både för handläggaren vid stadsbyggnadskontoret och för parkarbetaren?

Hur dessa fyra roller är representerade i intranätet och i dess roadmap avgör hur såväl ägande som förvaltning ska vara utformad. Vilken sammansättning man väljer beror naturligtvis av vilken anledning man har ett intranät men kan också variera över tid – en organisations mognadsgrad och behov utvecklas ofta över tid och det är en fördel om man har en tydlig strategi nedbruten i taktiska element som i sin tur kompletteras med ett förändringsarbete där intranätet bara är en av flera komponenter.

Utan att ha koll på detta kan man förvisso ha både nöjda användare och en rullande förvaltning men man får svårt att vara konstruktiv i sin förvaltningscykel. För vad gör man när sökfältet har en optimal storlek, när träffarna är perfekta och nyheterna har lagom många kommentarer?

Hur ska man ens kunna veta vad som är önskvärt eller optimalt om man inte vet vad man styr mot och varför?

Trots det är det långt mellan de strategiska planerna och de instrumentellt satta målen, långt mellan vad företaget eller organisationen egentligen har för syfte och hur IT-stöden, inklusive intranäten, fungerar.

När Alan Cooper 1999 publicerade The Inmates Are Running the Asylum, om hur tekniken och inte nyttan eller behoven styr och hur det inverkar menligt på användarupplevelsen, var det många inom det som kom att bli User Experience-fältet som oh!ade och ah!ade.

Jag skulle vilja påstå att vi, på många sätt, inte kommit många steg framåt sedan dess. Men nu är de fångar som styr fortet kanske inte alltid teknokrater utan snarare en varierad samling mer eller mindre anonyma användare som enbart står för sina privata särintressen – vart verksamheten är på väg spelar mindre roll, så länge alla anställda är nöjda.

Och visst är det ett viktigt mått på hur man lyckats. Men vad har man lyckats med? Att få de anställda att gå i motsatt riktning till vad verksamheten behöver för att vara framgångsrik?

Dags att välja utbildning? Välj User Expericence!

Att arbeta med olika områden inom User Experience(UX) såsom behovs- och verksamhetsanalys, interaktionsdesign, konceptutveckling, grafisk formgivning och frontend-utveckling är spännande, kreativt och utmanande. Att skapa ändamålsenliga lösningar som ger ett bra intryck, är lätta att använda i de sammanhang man vill använda lösningen och effekter som märks ger också en tillfredsställelse i arbetet. Nöjda kunder och användare är målet och här kommer UX-kompetens en stor tillgång.

Om du (eller någon i din närhet) står i valet och kvalet kring vilken högskoleutbildning du ska välja hoppas jag att du verkligen överväger UX-området. Exempel på roller och arbetsuppgifter finns på ux.logica.se. Det finns en mängd utbildningar av varierande längd och olika inriktningar. Här är några smakprov på utbildningar som ges inom User Experience-området. Fokus ligger på de som erbjuder utbildningsprogram på grundnivå om 180hp (tre år) till 300hp (fem år):

Interaktionsdesign 180hp (Malmö Högskola) – “Fokus under utbildningen är användarorienterad design av digitala teknologier. Genom konceptutveckling, prototyputveckling och utvärdering undersöker du mobila lösningar, fysisk interaktion och programbaserad interaktivitet. Disciplinen lånar från traditionell design, samhällsvetenskap, humaniora och konst. Tonvikten ligger på interaktionsdesignens teori och metoder, medie- och kommunikationsdesign samt objektorienterad programmering”

(Källa: http://edu.mah.se/sv/Program/TGIND där mer info finns)

Civilingenjörsprogrammet i Interaktion och Design, 300 hp (Umeå Universitet) – “En internetbaserad mobiltelefon som farmor kan använda, gränssnitt till chat och TV för mobila system, GPS-stöd för skogsinventering och interaktionsmiljön till instrumentpanelen i nästa Volvo. Det är exempel på framtida system och tjänster som du arbetar med som civilingenjör i interaktion och design. “

(Källa: http://www.umu.se/utbildning/program-kurser/program/?code=TYCID)

Kognitionsvetenskapligt program 180 hp  (Högskolan i Skövde) – “Hur tänker och interagerar vi människor med varandra? Och hur skapas ett fungerande samspel mellan människa och informationsteknologi? Det Kognitionsvetenskapliga programmet tar upp hur dessa perspektiv kan förenas, vilket ger dig en eftertraktad kompetens i dagens kommunikations- och informationssamhälle.”

(Källa: http://www.his.se/utbildning/vara-utbildningar/intresseomraden/programhemsidor/kognitionsvetenskapligt-program/)

Linköpings Universitet har flera olika utbildningar som ligger inom området se deras översiktssida för mer information: http://www.lith.liu.se/utbildning/data-och-medieteknik?l=sv 

“Utbildningarna i data- och medieteknik rör sig i gränslandet mellan människa och maskin, kod och kommunikation. De spänner vidden från breda civilingenjörsutbildningar till smala ämnesspecialiserad utbildningar. Teknikinnehållet varierar kraftigt från de teknik- och matematiktunga civilingenjörsutbildningarna till det helt matematikfria kandidatprogrammet i Grafisk design och kommunikation.”

Interaktionsdesigner, 180 hp- (Linnéuniversitetet) “En interaktionsdesigner förstår, utformar och analyserar samspelet mellan människa och teknik. Det kan handla om webbsidor, programvaror eller produkter. Han/hon har även en god förmåga att se hur människor använder tekniken, både professionellt och till vardags, samt hur den påverkar våra liv. Ambitionen är att tillgodose de behov och svagheter vi människor har genom att utforma gränssnitt som stöder oss i vårt arbete.” (Källa: http://lnu.se/utbildning/program/NGIAC)

Systemvetenskap: IT, människa och organisation, 180 hp – Göteborgs universitet är också inne på området med en utbildning där man försöker ta någon form av helhetsgrepp där man utgår från verksamhetsbehov och människor. – “Under utbildningen behandlas aspekter av bland annat teknik, verksamheter och människors sätt att vara, allt relaterat till IT-området. I detta ingår också olika metoder för analys och design. För att rätt förstå vad IT kan användas till, vilka IT-system och verksamheter som behövs, så får du kunskaper i programmering och kunskaper om hur organisationer fungerar. Många av arbetsuppgifterna under utbildningen görs i projektform vilket bland annat innebär att du får lära dig att styra projekt.”

(Källa: http://www.ait.gu.se/utbildning/Program/systemvetenskap/)

Kandidatprogram i interaktionsdesign, 180 hp (KTH) – “Bra och kreativ interaktionsdesign som förenklar, ökar användbarheten eller underhåller, behövs i allt från digitala tjänster till elektroniska produkter. Därför handlar interaktionsdesign mycket om att kunna skapa, genom att förstå såväl teknikens möjligheter som människans behov. Kandidatprogrammet i interaktionsdesign förbereder dig för att forma och utveckla kreativa gränssnitt och IT-lösningar för mobiltelefoner, webb och arbetsplatsens IT-system samt till den elektronik som används på fritiden eller i hemmet.” (Källa: http://dsv.su.se/utbildning/program/intdes/)

Det finns fler utbildningar som jag har missat, men svara gärna med länkar så lägger jag till.  De jag nämnt här har primärt fokus inom relationen/aspekter kopplade till människor, sammanhang och teknik i olika doser. De bygger på olika ideologier och grundtankar vilket gör att man får en unik prägel på respektive utbildning.

Så även om vissa utbildningar har liknande namn kommer de perspektiv och angreppssätt som används variera något. Det finns även en mängd utbildningar som är mer inriktade på den rent grafiska och formmässiga delen, dessa berör jag dock inte i det här inlägget. Ett bra tips är att prata med någon som går eller har gått på den utbildning du funderar på att söka.

Menyn till höger eller vänster? Tänk själv!

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur man kan se en trend där det dominerande navigeringsparadigmet vänsternavigering – något jag länge stångat skallen blodig mot – har fått ge vika för horisontella och högerställda navigeringar. Men så trillade jag över ett gammalt utkast som aldrig blev något inlägg. Det hade inspirerats av en av Jakob Nielsens Alertboxar, denna gång med rubriken ”Horizontal Attention Leans Left”, och som vanligt hade jag blivit lite arg.

Två saker retade mej. För det första – den bristande argumentationen. När de enda argument man har är ”alla gör så” och ”alla har alltid gjort så” så har man inget argument.

Lyssna själv. ”Alla andra klär sej i blått så då är det så man ska göra” kanske inte känns så illa men ”alla andra retar Johan så då måste det vara OK” borde tända varningslampor.

Om alla alltid hade gjort som man alltid hade gjort skulle jorden fortfarande vara platt, solen snurra runt jorden och ingen skulle ha en aning om att smittsamma sjukdomar orsakas av virus eller bakterieinfektioner. Att ifrågasätta och att bygga sina argument på fakta driver oss framåt. Och det är bra.

För det andra – Nielsen har en unik ställning i branschen. När han talar lyssnar folk, okritiskt. Effekterna av hans råd påverkar många användare, beställare och utövare, världen över. Det gör att han har ett särskilt ansvar för det han säger. När han gång på gång (senast i Alertboxen ”Kindle Fire Usability Findings”) basunerar ut sina egna personliga åsikter som om de vore sanningar gjutna i betong visar han att han inte tar det ansvaret.

Så kommer jag då in på den spaning jag ursprungligen hade tänkt mej skriva idag. Från att ha varit den dominanta modellen för navigering oavsett tjänstens syfte kan man se allt fler webbplatser som frångår vänsternavigering, antingen helt eller delvis. Befriande. Jag är verkligen inte anhängare till teorin om ”one size fits all”. Tvärtom bör man göra en bedömning där ägarens syfte och besökarens mål vägs in, innan man fattar några beslut i den vägen.

Att paradigmet nu bryts tolkar jag som att allt fler börjar titta på ändamål, effekt och nytta, och på att branschen professionaliserats – alltihopa bra saker.

Inte en dag för tidigt.

En av mina starkaste invändningar mot genomgående vänsternavigering stärks av utfallet av eyetracking-tester. Med tanke på att resultaten alltid anses STYRKA placering av navigering till vänster är det intressant i sej, eftersom det pekar på hur svårt det är att tolka den insamlade datan (vilket i sej tyder på att de flesta tester är dåligt sammansatta).

I vilket fall som helst – majoriteten av alla eyetracking-tester visar att användarens fokus är centrerat kring den övre vänstra kvartilen, samt i gränslandet mellan de två övre kvartilerna. Om det beror på att alla de testade sajterna hade sin mest intressanta information där eller inte är svårt att avgöra. Men när andra säger att just på grund av att fokus ligger där det gör är det där navigationen ska placeras säger jag istället att det är där man ska lägga den viktiga meningsbärande informationen; det användaren letar efter, och det som kommunicerar vad sajten handlar om.

Placerar man den kompletta innehållsförteckningen – en navigation är, i grund och botten, en innehållsförteckning – på den plats där användaren har störst fokus signalerar man att just förteckningen, inte innehållet, är det viktigaste.

I vissa fall är såklart innehållsförteckningen oerhört central. Men i många fall är den sekundär. Vad som är viktigt är istället att användaren lyckas göra det hon ska, så snabbt och smärtfritt som möjligt.

En naturlig konsekvens av detta är att man först tänker ”vad vill användaren göra här” och sedan ”hur ska jag gå tillväga för att göra det så enkelt som möjligt för användaren”. Förhoppningsvis är det det som nu börjar hända – ett skifte från det förhärskande ”såhär navigerar man, hur ska jag då strukturera och namnge saker för att användaren ska hitta” till ett mer nyanserat ”jag måste förstå användaren innan jag designar en lösning” – inte bara en modenyck. Att kategoriska uttalanden, som Nielsens, får ge vika för kritiskt tänkande.

Jag håller tummarna.

Vem äger nyttan?

I dagens Computer Sweden meddelas att ”Riksbyggens CIO släpper taget”. Förhoppningsvis faller han inte handlöst – vad han gör är att minska sin egen budget med 98%; pengar som istälet förs över till verksamheten, utan att vara öronmärkta för IT. Meningen är att man genom detta ska göra det möjligt för verksamheterna att själva driva processen kring sina behov och de möjligen IT-baserade stödsystem de kan vilja ha.

Hallelulja!

…men nej? Vadnudå?

Ingen nämnd, ingen uthängd, men genom åren som konsult, drygt 20, har jag jobbat med ett brett spektrum av företag och verksamheter och då kunnat se effekten av ett stort antal sätt att organisera sin IT-verksamhet och sin affärsutveckling. Och min spontana reaktion är att även om intentionerna är värda att applådera är  den praktiska effekten av vad Riksbyggen nu tänker göra att varje enskilt stuprör skapar sina egna IT-system och tjänster.

Affären och verksamheten i stort (och användare, både internt och externt) skulle vinna på att systemen delade information. Men eftersom varje låda äger sin egen unika aspekt av den gemensamma informationsmängden även rent ekonomiskt och i sin unika roll kanske inte får ut så mycket av samordning så blir det ingen samordning. För det kostar pengar.

Varje chef värnar om sina siffror. Helheten blir ett ansvar för VD eller GD och om de inte skapar incitamentmodeller och tydlig ekonomisk styrning som premierar samordning så blir det inte heller något med saken.

För även om alla inblandade förstår problematiken så är det inte på helheten utan på det egna resultatet man mäts.

Jag har sett det igen och igen och igen; hur intressenternas behov och förväntningar ligger på en nivå som de faktiska styrmedlen och systemägarstrukturerna inte klarar av att möta, och det är aldrig styrmedlen eller systemägandet som får stryka på foten – det får verksamhetens affär eller verksamhet göra istället.

Självklart hoppas jag att jag har fel. Jag håller tummarna för att man på Riksbyggen faktiskt ändrat inte bara i budgetfördelningen.

Hoppas hoppas…

Post-PC eran

År 2007, för drygt fyra år sedan lanserade Apple sin första iPhone i USA. Ett år senare lanserades en uppdaterad version i 70 länder. I och med detta började den smartphoneboom vi ser idag vilket nog kan ses som det definitiva startskottet på den så kallade Post-Pc eran. Begreppet kanske kan tolkas som att PC:n är död men det handlar snarare om att vi använder IT-baserade lösningar på helt nya typer av enheter där datorn tidigare var enda alternativet.

Idag äger en stor del av svenskarna en smartphone som erbjuder tjänster och möjligheter som inte fanns för fem år sedan. Jag tror ganska många aktörer är tagna på sängen av det snabba genomslaget och det är verkligen fascinerande hur snabbt det gått. Vi ser en ökad diversifiering av enheter och miljöer där människor använder it-lösningar. Vidare påverkas användningen av tjänster då de blir tillgängliga i nya typer av sammanhang såsom exempelvis via Ipad och pekplattor.

Många är i uppkopplade konstant till tjänster men på olika sätt och med olika behov beroende på var man är och vilken typ av enhet man använder sig av. Att skapa ändamålsenliga lösningar handlar alltså inte bara om att göra något bygga något rent tekniskt för en viss typ av enhet utan förstå de specifika behov och möjligheter som olika enheter erbjuder.

Ifrån ett verksamhetsperspektiv kan detta påverka verksamhetens strategi och affärsmodell genom de möjligheter som erbjuds i och med Post-PC eran.

Inom UX-området finns det många spännande utmaningar då en stor del av de principer, vanor och mönster har byggts upp under eran då desktopdatorerna med dess metaforer varit dominerande (detta gäller även it-branschen i stort). Nu är det helt nya typer av enheter med nya interaktionsprinciper och användningsvanor vi ser framför oss och även om mycket har hänt är jag säker på att helt nya infallsvinklar och metoder kommer dyka upp den närmaste tiden.

Hur svårt kan det vara?

Jag är van vid att ha tekniska prylar omkring mig, datorn, mobiltelefonen, mp3-spelare m.m. Inget konstigt med det. Varje dag måste jag ladda min telefon och ansluta strömkabel, mus, tangentbord och kabel till skärmen till min bärbara dator. Inget konstigt i det heller. Men varje dag blir det en chansning om jag ska sätta i usb-kabel till musen eller laddaren i telefonen på rätt sätt. Och varje gång känner jag irritation när jag inser att jag håller på att sätta i kabeln fel igen…

Här pratar vi om produkter som har funnits med i branschen under en ganska lång tid och då undrar jag varför man inte kommit längre med att försöka förbättra dem så att man intuitivt kan förstå hur något ska användas rätt på en gång? Med USBn har jag än så länge inte sett någon riktigt bra lösning förutom att man ibland kanske har usb-symbolen på ena sidan av kontakten men vad säger det mig om att den sidan då ska vara riktad uppåt? Tittar man riktigt noga på den symbolen så kan man i och för sig se en liten, liten pil men vem lägger märke till den och är den verkligen så självförklarande? Nej, här skulle ha gjorts ett grundligare jobb redan från början innan denna utformning blev så brett utspridd till så många olika typer av applikationer. Man skulle ställt sig frågan om det fanns möjlighet till en annan lösning där man inte kunde sätta in en kontakt på ”fel” sätt. Funderade de någonsin på att utforma kontakten så att kablarna inne i den var placerad i mitten istället för nedre kanten eller till och med en cirkelformad kontakt? Det lär jag väl aldrig få veta svaret på men att användarna inte blev involverade i detta arbete eller att man inte ens nu anstränger sig för att göra det bättre är tyvärr rätt tydligt.

Ej så lätt att förstå vilken sida som är uppåt på USB-kontakten