Mer pekskärm åt folket?

I början av 90-talet gjorde jag mina första pekskärmsgränssnitt. På den tiden handlade det mest om stationära kioskinstallationer på muséer och i företagsreceptioner, och ett och annat experiment i regi av de på den tiden statliga monopolen Televerket och Apoteket. Så i mitten av 90-talet kom webben i racerfart och vid 90-talets slut hade alla glömt bort pekskärmarna – teknologin var alldeles för dyr; som om det inte var nog med att det var dyrt att framställa dedär applikationerna som använde skärmarna.
(Jag minns dock hur vi nångång i brytningstiden övervägde att använda Netscape, som kom i nån slags ”kioskversion”. Minns dock inte vad den hette, det var ett par år sedan…)

Sedan dess har mycket hänt. På de institutioner och företag som bedrivit och bedriver forskning och utveckling inom användargränssnittsområdet har man hela tiden varit intresserade av olika typer av pekskärmar. Det har också funnits några rudimentära sådana, som Apples Newton eller Palm Pilot. Sedan ett par år har det emellertid börjat hända saker. Processorkraft och minne kostar allt mindre pengar, och i takt med det har pekskärmar blivit tillgängliga för allmänheten igen. Min 5-åring försöker ibland interagera med skärmen på laptoppen och besvikelsen är stor när han inser att javisstja, dethär var inte hand Nintendo DS😦

För oss andra finns mobiltelefoner med pekskärm, även om de flesta fortfarande använder olika fysiska tangentbord för inmatning av text och siffror.

Anledningen till att pekskärmar blir allt vanligare är förstås att det är enklare och mer intuitivt för många (utom för oss som är så gamla så vi vill ha mekanisk feedback i tangenterna, hehe). Tangentbord är egentligen bara ett steg ifrån dedär gamla vippkontakterna folk använde för att programmera de första persondatorerna. Nästa steg är sannolikt gränssnitt mer integrerade med vår vardag och oss själva, fysiskt i rummet och kroppen. Ögats näthinna som ”skärm”, med datorn integrerad som en del i hjärnan, har funnits länge inom science fiction-litteraturen. Det är väl ett tag tills dess, man kan diskutera om det ens är önskvärt, men det finns andra varianter med transparenta skärmar i glasögonen, med mera.

För lekmannen är också gränssnitt som det i Minority Report ganska häftigt, och många känner väl att Wii är ett steg på den vägen. Själv ser jag framför mej helt tredimensionella projektioner där vi som användare interagerar direkt med projektionen – snurrar, bläddrar, zoomar in och ut, skapar, lägger till och tar bort. Möjligheterna i samband med modellering av ekonomiska kalkyler, stadsplanering, arkitektur av alla de slag, etcetera, är stora. I praktiken finns det dock stora ergonomiska problem med gränssnitt som är beroende av stora och repetitiva gester.

Mot bakgrund av dethär är det väl inte så förvånande att jag, liksom andra, har svårt att vara hänförd över Razorfish Touch Framework. På många sätt skiljer det sej inte från exempelvis Microsoft Surface eller andra liknande intiativ.

Det som skulle kunna vara intressant är om någon lyckas göra en kommersiellt framgångsrik implementation som sträcker sej bortom mobiltelefonin och spelkonsollernas värld.

Jag ser framför mej hur mobiltelefonerna försvinner och ersätts av netbooks med simkort, mer eller mindre integrerade tangentbord och en hörsnäcka för själva telefonin. Pekskärm blir förstås självklart, multitouch.

Vilka blir först ut? Affärsanvändarna eller yrkesarbetarna? Vi får väl se!

För dethär vill vi nog slippa se –

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s