Varför ska jag lära mej ännu ett hopplöst system?

Jag har skrivit om det förut men i dessa dagar av expansiv framåtanda och allmänna yra kring sociala medier kan man fråga sej hur vi som är verksamma inom user experienceområdet hanterar dethär med äldre användare.

Tidigare var lågkonjunktur något som hände då och då, med ganska långa mellanrum. Men liksom med allt annat går det bara fortare och fortare, och i varje låkonjuktur får folk sparken. De som får gå är oftast de yngsta, eftersom de har varit kortast tid på jobbet. Resultatet är att man i många traditionella företag har en ålderstruktur där majoriteten av medarbetarna ser pensionen i vitögat.

Vad innebär det för hur man är villig att ta emot nya systemstöd?

Vi har i Sverige alltid varit ganska långt fram när det gäller att införa olika typer av IT-stöd för verksamheten. Majoriteten av dem har varit krångliga och svåranvända, krävt utbildningar och manualer, och huvudsakligen hjälpt någon central funktion i dess existens – nyttan för den faktiska användaren har ofta varit noll. Lägg till det att vi i Sverige har en tradition av att inte bry oss så mycket om vad koncernledningar säger – så länge jag kan göra mitt jobb på ett sätt som funkar för mej så gör vi det, oavsett vad dedär däruppe tycker – och summan av kardemumman blir att alternativa sätt att hantera verkligheten existerar, i en vildväxt djungel av papper och egna småhack.

Så när nu nästa generations verksamhetsstöd ligger i startgroparna kunde dessa äldre medarbetare inte bry sej mindre. De ska snart gå i pension så varför ska de lägga tid och energi på att lära sej ett till system som ändå kommer floppa? Och som dessutom bara kommer hjälpa ledningen se vad jag gör. Vilket jag inte vill.

Ganska många väljer att bortse från dessa användare. De är ändå på väg ut från arbetsmarknaden, nu är det dags att förebreda vägen för nya kreativa generationer. Samtidigt kommer de digitala invandrarna och deras förfäder att finnas kvar på företagen i åtminstone 20 år till – 20 år av motstånd. Att göra sej av med dessa personer är för många inte ett alternativ. Inte på grund av arbetsmarknadslagstiftningen utan mest på grund av att de sitter på oväderlig kompetens, inom sina specialområden.

Vi som jobbar med User Experience kan göra otroligt bra och välresearchade applikationer, enkla att använda och med nytta även för slutanvändarna. Och? Om användarna inte ens slår på datorerna, utan fortsätter hantera sitt arbetsliv på papper?

Det är inte ett skämt, det finns många arbetsplatser där man kan göra på det sättet, mycket eftersom kärnverksamheten är att producera allt detdär vi behöver, trots våra allt mer virtuella liv – sängar, kylskåp, ost, vägar, hus…

En utmaning, om något.

Jag älskar utmaningar!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s