Skyltar väcker känslor… vart är vi på väg?

Kan en skylt väcka känslor? När jag idag passerade igenom järnvägsstationen i Florens, på väg till flygbussen, kom resdjävulen och satte sig på min axel – det där tåget som stod där, som skulle avgå till Milano om någon minut… skulle jag inte bara ta och strunta i allt och hoppa på det?

Järnvägsstationer är magiska tempel, fulla av längtan och förhoppningar, av oro och ångest, av mellanlägen, av mitt emellan, på väg.

Hur klarar vår elektroniska svartvita ja-eller-nej, etta eller nolla-värld av det transitiva, det obeständiga? Hur hanterar vi färdbevis och identiteter i denna flyktiga värd? Ska verkligen en flygplatstjänsteman behöva ringa flygbolaget bara för att man bokat biljetten dagen innan man skulle resa? Är det effektivt att skicka människor fram och tillbaka, funderandes över alternativa strategier, ifall att färdbeviset i sig är på resa, mellan körningar och synkningar av olika system?

Trots alla förväntningar och förhoppningar som omger de flesta resor är situationen i sig stressande för många, även för de som inte är flygrädda eller oroar sig för tågolyckor – majoriteten är inte ofta-resenärer på långa sträckor, och man måste vara på alerten hela tiden.

Byråkratiska glapp eller systemglapp lägger sten på börda, medverkar till en dålig användarupplevelse. Här har alla de bolag och verksamheter som arbetar med att möjliggöra resandet en lång väg kvar att gå…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s