Förtroende och tillit på internet

Är det möjligt att lita på någon du aldrig har träffat? Den gängse åsikten är att nej, det krävs att man faktiskt träffar varandra, på riktigt. Men är det sant? Eller är det bara något man säger för att det var sant för tio år sdan?

Idag säger många trosvisst att det huvudsakligen är ”ungdomar” /vad nu det är?/ som använder digitala kanaler för att umgås både med sådna de känner och såna de inte känner sedan tidigare. Ofta talas det om riskerna – vuxna män som utnyttjar blåögda uppmärksamhetstörstande flickebarn. Vuxenvärlden känner vanmakt och skräck. Internet är ondska. /Internetbanken, bokhandeln, klädaffären och den illegala spritaffären är inte inetrnet så de är inte onda? Hm…/

Här ute, utanför mediedrevet, umgås allt fler med folk världen över. Vissa gör det som rollspel, exempelvis via Second Life, andra har upptäckt platser som fungerar som forna tiders BBS:er men mer tillgängliga – platser att prata med folk man annars inte hade träffat.

Jag är inte naiv. En majoritet av världens befolkning står utanför den digitala revolutionen. De flesta har andra prioriteringar, som att överleva. Andra utestängs medvetet, ytterligare andra står utanför av andra skäl – vill ha en dator men har inte råd, tycker det hela verkar onödigt och krångligt, eller något annat skäl.

För oss andra återstår faktum. Vi har möjlighet att skapa vänskapsband med folk vi aldrig annars skulle ha mött, vi kan få kunskaper och insikter om ”de andra” som förhoppningsvis gör oss mer toleranta i våra bedömningar. Åtminstone jag, som inte betraktar mej som särskilt fördomsfull, har fått revidera en hel del åsikter jag haft om folk från andra platser. Jag har också funnit mej i situationer när jag försvarat folk vars livsåskådning jag definitivt inte delar men vars ståndpunkter jag ändå respekterar – de är öppna och ärliga människor som tillåter mej tycka vad jag vill och då kan jag ge dem det tillbaka.
För ett halvår sedan hade jag dömt ut dem som outbildade och inskränkta.

Förutsättningen är förstås att man tycker att det är intressant att träffa andra, att lära, att få inspiration. Men på vägen har jag lärt mej att, jo, man kan faktiskt lära känna folk, och därigenom lära sig lita på dem. Utan att någonsin ha träffat dem annat än i cyberrymden.

Jag är övertygad om att jag inte är unik. Därför reviderar jag min uppfattning. Det är möjligt att ha tilltro på någon man aldrig träffat IRL. Och det är bra.

Andra bloggar om: , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s