Genom århundradena har människan, i alla fall i vad som skulle kunna kallas västerlandet, jagat det perfekta språket. Syfte och bakomliggande orsaker har varierat, förstås. För drygt tusen år sedan letade man efter urspråket, det första, gudomliga, språket innan Babel (eller efter Noak, om man är lagd åt det hållet – jag är ingendera så för mej kvittar det lika). Andra letade efter dolda sanningar, nyckeln till skapelsen i bisarra ordlekar och alfabetiska reduktionstrick.
Genom århundradena förändrades sökandet. Man kom i kontakt med andra kulturer som man inte enkelt kunde bortförklara som mindervärdiga – Kina, till exempel – och dessutom började nationalstaterna ta form. Somliga språkförsök var elitistiska, syftade till att ge en upplyst elit en nyckel till gud (typ), medan andra var mer ”demokratiska” och motiverade av en vilja att göra det lättare att kommunicera.
Gemensamt för dem kan väl sägas vara att de misslyckades i sitt uppsåt. Visserligen bidrog de till att lägga grunden för lingvistiken som område, men man uppnådde varesej kontakt med skapelsens innersta väsen, lyckades återskapa det ursprungliga språket, eller skapa ett nytt språk att ersätta de befintliga.
Vad har det då med användbarhet att göra?
Flera av de perfekta språken har tagit avstamp i ikoner och symboler. Inget av dem har lyckats och bland de nackdelar som ofta lyfts fram är att symbolbaserade språk är alltför mångbottnade och ambivalenta för att fungera, och att de saknar syntax. Man pekar också på att symbolerna, precis som idiomet är i det talade språket, starkt kulturellt beroende (det senare bidrog också till att omkullkasta drömmarna om det universellt begripliga språket).
Det är väl också det som vi, som användbarhetsexperter, brukar säga – undvik att vara för beroende av ikoner och symboler, kombinera alltid ikon med text, bilden kan inte vara ensamt meningsbärande, tänk på att kulturell kontext varierar… och så vidare.
Samtidigt går verkligheten förbi oss. Överallt finns det symboler, framtagna med förväntan att de ska leda oss rätt. I telefonerna, i programvarorna, på webbplatserna. På flygplatser, längs vägar, i varuhus.
Man kan argumentera för att den typen av symboler inte kräver syntax, men de måste åtminstone vara ändamålsenliga; det vill säga leda folk rätt – inte fel.
Användandet av bilder stannar inte där, dock. Piktogram används flitigt för att ge instruktioner. Säkerhetskortet på flyget är ett sånt exempel, IKEAs monteringsanvisningar ett annat – instruktioner för tillagning av hamburgare på snabbmatsställe ytterligare ett.
Många av de bilder som används är återkommande. Man kan (nog) med rätta säga att en konvention håller på att etableras, både vad gäller vilka bilder som används och hur de används – en slags bildspråkssyntax tar form.
Hur vi som användbarhetsexperter hanterar det är intressant. Den symbol som i Office-programmen används för att symbolisera ”spara (filen)” – disketten – har för länge sedan upphört att ha någon koppling till verkligheten. Man skulle tveklöst kunna argumentera för att den är föråldrad och borde ersättas. Men under resans gång har den slutat vara piktogram och är numera ett ideogram och som ideogram fungerar den, om inte annat för att den är så välkänd.
Håller ett bildbaserat de factospråk på att växa fram, universellt till sin natur?
Är det så finns en mängd intressanta frågor att fundera över.
Vem sammanställer ”ordboken”, vem skriver ner ”böjningsreglerna”? Idag handlar mycket om best practise och godtycke, precis som det länge var för de talade och skrivna språk vars regelsystem vi idag tar för givna.
En del av det ansvaret skulle kunna ligga på oss – det gör det redan, men det är inte säkert att vi ser det för vad det är och därför hanterar frågan lättvindigt.
Det vi gör idag kan få efterverkningar långt bortom det vi hade tänkt oss eller trott…
Den som är intresserad av jakten på det perfekta språket kan läsa Umberto Ecos The Search for the Perfect Language. Om hur ”teknologin” påverkar oss och samhället kan man läsa i Our Own Devices, av Edward Tenner.
Pella Bergquist
Ylva Betinakis
Maria
Christer Rindebäck
