Tecknen omkring oss

Genom århundradena har människan, i alla fall i vad som skulle kunna kallas västerlandet, jagat det perfekta språket. Syfte och bakomliggande orsaker har varierat, förstås. För drygt tusen år sedan letade man efter urspråket, det första, gudomliga, språket innan Babel (eller efter Noak, om man är lagd åt det hållet – jag är ingendera så för mej kvittar det lika). Andra letade efter dolda sanningar, nyckeln till skapelsen i bisarra ordlekar och alfabetiska reduktionstrick.

Genom århundradena förändrades sökandet. Man kom i kontakt med andra kulturer som man inte enkelt kunde bortförklara som mindervärdiga – Kina, till exempel – och dessutom började nationalstaterna ta form. Somliga språkförsök var elitistiska, syftade till att ge en upplyst elit en nyckel till gud (typ), medan andra var mer ”demokratiska” och motiverade av en vilja att göra det lättare att kommunicera.

Gemensamt för dem kan väl sägas vara att de misslyckades i sitt uppsåt. Visserligen bidrog de till att lägga grunden för lingvistiken som område, men man uppnådde varesej kontakt med skapelsens innersta väsen, lyckades återskapa det ursprungliga språket, eller skapa ett nytt språk att ersätta de befintliga.

Vad har det då med användbarhet att göra?

Flera av de perfekta språken har tagit avstamp i ikoner och symboler. Inget av dem har lyckats och bland de nackdelar som ofta lyfts fram är att symbolbaserade språk är alltför mångbottnade och ambivalenta för att fungera, och att de saknar syntax. Man pekar också på att symbolerna, precis som idiomet är i det talade språket, starkt kulturellt beroende (det senare bidrog också till att omkullkasta drömmarna om det universellt begripliga språket).

Det är väl också det som vi, som användbarhetsexperter, brukar säga – undvik att vara för beroende av ikoner och symboler, kombinera alltid ikon med text, bilden kan inte vara ensamt meningsbärande, tänk på att kulturell kontext varierar… och så vidare.

Samtidigt går verkligheten förbi oss. Överallt finns det symboler, framtagna med förväntan att de ska leda oss rätt. I telefonerna, i programvarorna, på webbplatserna. På flygplatser, längs vägar, i varuhus.

Man kan argumentera för att den typen av symboler inte kräver syntax, men de måste åtminstone vara ändamålsenliga; det vill säga leda folk rätt – inte fel.

Användandet av bilder stannar inte där, dock. Piktogram används flitigt för att ge instruktioner. Säkerhetskortet på flyget är ett sånt exempel, IKEAs monteringsanvisningar ett annat – instruktioner för tillagning av hamburgare på snabbmatsställe ytterligare ett.

Många av de bilder som används är återkommande. Man kan (nog) med rätta säga att en konvention håller på att etableras, både vad gäller vilka bilder som används och hur de används – en slags bildspråkssyntax tar form.

Hur vi som användbarhetsexperter hanterar det är intressant. Den symbol som i Office-programmen används för att symbolisera ”spara (filen)” – disketten – har för länge sedan upphört att ha någon koppling till verkligheten. Man skulle tveklöst kunna argumentera för att den är föråldrad och borde ersättas. Men under resans gång har den slutat vara piktogram och är numera ett ideogram och som ideogram fungerar den, om inte annat för att den är så välkänd.

Håller ett bildbaserat de factospråk på att växa fram, universellt till sin natur?

Är det så finns en mängd intressanta frågor att fundera över.

Vem sammanställer ”ordboken”, vem skriver ner ”böjningsreglerna”? Idag handlar mycket om best practise och godtycke, precis som det länge var för de talade och skrivna språk vars regelsystem vi idag tar för givna.

En del av det ansvaret skulle kunna ligga på oss – det gör det redan, men det är inte säkert att vi ser det för vad det är och därför hanterar frågan lättvindigt.

Det vi gör idag kan få efterverkningar långt bortom det vi hade tänkt oss eller trott…

Den som är intresserad av jakten på det perfekta språket kan läsa Umberto Ecos The Search for the Perfect Language. Om hur ”teknologin” påverkar oss och samhället kan man läsa i Our Own Devices, av Edward Tenner.

Hastighetsbegränsning!

Såhär i vintertider vill jag dela med mej av en skylt som finns inte långt från där jag bor. Den står i ett friluftsområde, och vägen ifråga är en grusväg.

Området är avstängt för biltrafik, bland annat med hjälp av ett flertal bommar. Så – vem gäller hastighetsbegränsningen, tror du?

Flygplatsångest

Nångång för länge sedan zappade jag förbi ett program som handlade om förtvivlade resenärer på någon flygplats i England. Man fick allmänt intrycket av att förtvivlan berodde på de lågprisbolag som folk hade valt att flyga med.
Jag tror att det är en stor del av förklaringen. Tillbringade själv 5 mindre fantastiska timmar på Arlanda i fredagskväll; vad som egentligen hade hänt var oklart men tydligen hade ett av Sterlings plan behövt ses över och eftersom hela filosofin går ut på att ha alla plan i luften så fanns inga ersättningsplan att tillgå… så när jag checkade in hade planet som skulle ta mej till London ännu inte lämnat… MALAGA!!! Ni vet, i SPANIEN? Cirka 4 timmars flygresa? Min man svär att aldrig mer flyga Sterling. Delvis beror det förstås på att är man längre än 170 cm så får inte benen plats – detta eftersom de klämt in några extra stolsrader…

Nåväl. Efter en eftermiddag på Gatwick igår söndag är jag emellertid ganska säker på att den totala bristen på förståelse för användarens situation ligger bakom en hel del av flygplatsfrustrationen, för i alla fall Gatwick var en katastrof. Det börjar med incheckningen. Incheckning skulle ske i zon E. Alltså går man och letar efter zon E. Vi hittar zon E; vi hittar också en kö. Vad man köar till är emellertid oklart, eftersom kön ringlar sig runt hörnet. Min man ställer sig i kön. Jag går runt hörnet, och kan konstatera att ja, det är kön till incheckningen till Stockholm, så jag går tillbaka. Samtidigt går 2 gultröjade personer och frågar alla i kön om de ska till Stockholm. Flera lämnar kön, i jakt på rätt kö att ställa sig i…
Faktum är att hela incheckningsområdet kryllar av gultröjade personer vars enda uppgift är att se till att folk hamnar i rätt kö. Ur sysselsättningssynpunkt är det givetvis jättebra, men på nåt sätt känns det som ett symptom på att själva skyltningen och logistiken inte riktigt funkar? För när vi checkat in (”look at the monitors for which gate”) och ska hitta säkerhetskontrollen hamnar vi av misstag i incheckningskön till Croatia Airlines, eftersom den ligger precis bredvid ingången till avgångsterminalen.

Efter diverse trassel med säkerhetskontrollen (får lämna en liten behållare med hårbalsam kvar i England; behållaren har rest till och från Florens, och till London, utan problem men nu var det färdigrest – till och med den övernitiska säkerhetskontrollantens chef skämdes) hamnar vi i avgångsterminalen. Vi tittar lite på taxfree, går runt lite grand, men kan inte låta bli att snegla på monitorn ibland – när ska vår gate annonseras? Än står det bara ”please wait” och i ärlighetens namn står det det på många rader. Några av raderna börjar med klockslag som redan har varit så vi kan inte undvika att känna lite oro – kommer vi hinna sova innan det är dags att jobba?
På golven runt monitorerna sitter, ligger och står mängder med håglösa apatiska personer med tomma stirrande blickar riktade snett upp i taket… känns inte lovande.

18:10, 30 minuter innan lift-off, går jag till informationsdisken. Typiskt nog är den inte utmärkt, utan jag får gå runt en stund. Damen tar min fråga, knappar på datorn, och svarar ”no worries, it’s on time, just watch the monitor”. *duh!*
Just när jag hittat tillbaka till min plats dyker gaten upp på monitorn, varpå ett tjugotal personer flyger upp i lyften och med något desperat i blicken försöker få ordning på var gate 15 ligger. När vi kommer dit ser vi hur planet töms på sin last av passagerare som ska till London.

Så. Gatwick är en relativt stor flygplats. Antagligen har de vetat en stund att flight NB738 ska anlända, och hur dags. De har säkert vetat en stund att vi arma passagerare ska till gate 15. Varför kan de inte säga det, då? Och varför ”please wait”? Hade de skrivit ”on schedule” eller ”on time” hade vi alla kunnat känna oss lite lugnare (och kvinnan i infodisken hade sluppit svara på samma fråga igen och igen).

Dags för BAA (fd. British Airport Authority) att fundera över vem som använder deras flygplatser, egentligen, och hur man skulle kunna göra resandet lite mindre mentalt påfrestande.