Användare och användare – hur hanterar vi klyftan?

För sådär en 16 år sedan, när en del av mitt jobb fortfarande gick ut på att producera så kallade CBT:er, var det naturligt att som en del i varje projekt lägga in ett avsnitt som handlade om hur man använde musen, med särskilt fokus på att lära användaren klick-dra.

Det var tider det. Jag minns att när jag på direkt fråga försökte förklara vad jag jobbade med och jag förklarade att jag designade användargränssnitt så såg folk alltid ut som frågetecken. När man sedan förtydligade med ”hur det man ser på datorskärmen ser ut och fungerar” så såg folk precis lika frågande ut.

Den tiden är sedan läge förbi. Idag har alla dator och alla kan hantera den. Eller?
Två miljoner i Sverige boende människor står utanför, som det heter i World Internet Institutes rapport Svenskarna och internet 2008. Majoriteten av dem är lågutbildade och de finns i alla åldergrupper men med viss övervikt i de övre åldrarna.

Vi som användbarhetspersoner kan nog inte göra så mycket åt situationen för dem som vare sig har dator eller använder dator någon annanstans. Men här finns också en stor grupp människor som då och då behöver använda datorn bara för att det är enda sättet att ändra sonens avtalstider på dagis. Bara för att ta ett exempel.

Täcker våra arbetssätt och metoder in hela bredden av användare?

Just nu jobbar jag och mina kollegor i ett uppdrag där vi (de – jag är användbarhetsledare och springer mest på möten och skriver RUP-artefakter /ironisk länk, kan bara inte låta bli!/) försöker täcka in hela spektrumet, mest med hjälp av användningstester som genomförs varje vecka.
Räcker det?

Nånstans känner jag att vi användbarhetspersoner när vi tar designbeslut baserat på tester och studier försöker hitta en gyllene medelväg – något som ska funka för alla.

Men vad gör vi när det är tydligt att digitala infödingar och digitala invalider navigerar på helt skilda sätt? Och båda är tydligt utpekad målgrupp?

Vad tror ni därute? Behöver vi justera våra metoder och tillvägagångssätt, eller kan vi köra med business as usual?

Internet. Vad har det med saken att göra?

Ja, det kan man verkligen fråga sej.

Av nån märklig anledning sammanträffade saker förra veckan (förutom den majestätiska huvudvärken jag avslutade det hela med, den var verkligen inget sammanträffande jag sett fram emot!) – dels satt jag med i en panel som skulle avhandla ”Internet och framtiden” ur användbarhetsperspektiv, med anledning av World Usability Day. Dels fick jag ett mail från en gammal kollega som skulle skriva en retrospektiv om 10 år i IT-svängen.

Kan verka som om det inte direkt har med varandra att göra, men för mej hänger det verkligen ihop – jag började veckan med att tänka tillbaka historiskt och avslutade den med att försöka tänka framåt. Efteråt var det som slog mej mest att -

1. Inga nya idéer under solen. Samma saker som det pratades om för 10 år sedan, eller för den delen för 15 år sedan, innan webben slog igenom, för att inte tala om att de flesta sakerna är om möjligt ännu äldre.
Enda skillnaden är att nu har tekniken delvis hunnit ikapp = gjort en del av dedär sakerna till verklighet och vardag.

2. Fortfarande vill många prata om ”internet” som om det var något särskilt, något speciellt som folk behöver hjälp med att övertygas om att det är bra. Personligen tycker jag att ”internet” är totalt irrelevant. Lika irrelevant som papper. Vad som är intressant är om det fyller nån nytta eller inte.

3. Istället för att diskutera hur förändrade beteenden förändrar användbarhetsbegreppet, med metoder och allt, vill folk prata om vem som ska betala och om vem som ska ta ansvaret. Visst är det senare intressant. Men få verkar ha nån idé om användbarhet i framtiden. Upprörande, särskilt som framtiden – den är här och nu.

Man kan också konstatera att det möjligen finns ett nyvaknat intresse för att använda antropologiska metoder. Det är på många sätt bra men jag varnar för att man låter sig förblindas av dessa metoders förträfflighet. Vissa av ”våra” verktyg syftar inte i första hand till att beskriva eller definiera användarna utan till att kommunicera med utvecklingsteam och beställare. Om man tror att de team som ansvarar för att realisera en lösning inte alltid är 100% delaktiga i den process det innebär att definiera systemets alla nyttor, förutsättningar och beteenden kommer man behöva dedär verktygen även fortsättningsvis.

Det finns inga rätt och fel tillvägagångssätt – bara mer eller mindre ändamålsenliga lösningar.