Varför (nästan) alla intranät är så kassa

Nu kommer ni tycka att jag överdriver, men i 12-13 års tid har det varit fullt möjligt att göra intranät av den typ som Fredrik Wackå skriver om i sin notis Ett intranät byggt helt på bloggar. Om ni inte tror mej; fråga vem som helst som jobbade på WM-data Education i mitten av 90-talet – det som beskrivs i artikeln ovan är nästan en karbonkopia på vårt dåvarande och hemmasnickrade intranät.

Det är egentligen det helt naturliga sättet att bygga på – rätt sätt att använda webben som verktyg för att stötta kommunikationen i verksamheten. Varför beställs och byggs då vad Johan Berndtsson kallar ”dyra och klumpiga lösningar från storföretagen”?

Svaret är enkelt. Verksamheten behöver kommunicera för att vara effektiv, men företagsledning och informationsavdelning vill båda kontrollera medieanvändande, vem som säger vad till vem, för att inte tala om hur, och misstror de som jobbar i kärnverksamheten om att kunna fatta några som helst beslut i vad de uppfattar som verksamhetskritiska frågor. Inte kan man väl låta vem som helst säga vad som helst?!?!

Man tror att kärnverksamheten mår bäst av att man publicerar resepolicyn, gärna långt ner i en komplicerad hierarki som bygger på en för verksamheten konstig syn på vad som är vad. Kunskapsdelning, vad nu det är, sker helst i styrda och komplicerade system som ingen begriper och därför inte använder.

Man vågar inte släppa greppet, och det är en kulturfråga. Inte en teknikfråga. Man vill publicera policies och dokument, och vågar man göra nåt annat måste det passa med en befintlig IT-strategi som förordar att allt är från Microsoft/IBM/Oracle så då sitter man där med något dyrt och oanvändbart.

Jag hoppas hoppas hoppas att tiden är mogen för något annat, såhär 10 år senare. Men jag är inte alltför hoppfull…

Detta diskuteras också på Logica Live, för den som är intresserad.

Varför ska jag lära mej ännu ett hopplöst system?

Jag har skrivit om det förut men i dessa dagar av expansiv framåtanda och allmänna yra kring sociala medier kan man fråga sej hur vi som är verksamma inom user experienceområdet hanterar dethär med äldre användare.

Tidigare var lågkonjunktur något som hände då och då, med ganska långa mellanrum. Men liksom med allt annat går det bara fortare och fortare, och i varje låkonjuktur får folk sparken. De som får gå är oftast de yngsta, eftersom de har varit kortast tid på jobbet. Resultatet är att man i många traditionella företag har en ålderstruktur där majoriteten av medarbetarna ser pensionen i vitögat.

Vad innebär det för hur man är villig att ta emot nya systemstöd?

Vi har i Sverige alltid varit ganska långt fram när det gäller att införa olika typer av IT-stöd för verksamheten. Majoriteten av dem har varit krångliga och svåranvända, krävt utbildningar och manualer, och huvudsakligen hjälpt någon central funktion i dess existens – nyttan för den faktiska användaren har ofta varit noll. Lägg till det att vi i Sverige har en tradition av att inte bry oss så mycket om vad koncernledningar säger – så länge jag kan göra mitt jobb på ett sätt som funkar för mej så gör vi det, oavsett vad dedär däruppe tycker – och summan av kardemumman blir att alternativa sätt att hantera verkligheten existerar, i en vildväxt djungel av papper och egna småhack.

Så när nu nästa generations verksamhetsstöd ligger i startgroparna kunde dessa äldre medarbetare inte bry sej mindre. De ska snart gå i pension så varför ska de lägga tid och energi på att lära sej ett till system som ändå kommer floppa? Och som dessutom bara kommer hjälpa ledningen se vad jag gör. Vilket jag inte vill.

Ganska många väljer att bortse från dessa användare. De är ändå på väg ut från arbetsmarknaden, nu är det dags att förebreda vägen för nya kreativa generationer. Samtidigt kommer de digitala invandrarna och deras förfäder att finnas kvar på företagen i åtminstone 20 år till – 20 år av motstånd. Att göra sej av med dessa personer är för många inte ett alternativ. Inte på grund av arbetsmarknadslagstiftningen utan mest på grund av att de sitter på oväderlig kompetens, inom sina specialområden.

Vi som jobbar med User Experience kan göra otroligt bra och välresearchade applikationer, enkla att använda och med nytta även för slutanvändarna. Och? Om användarna inte ens slår på datorerna, utan fortsätter hantera sitt arbetsliv på papper?

Det är inte ett skämt, det finns många arbetsplatser där man kan göra på det sättet, mycket eftersom kärnverksamheten är att producera allt detdär vi behöver, trots våra allt mer virtuella liv – sängar, kylskåp, ost, vägar, hus…

En utmaning, om något.

Jag älskar utmaningar!!!

Användare och användare – hur hanterar vi klyftan?

För sådär en 16 år sedan, när en del av mitt jobb fortfarande gick ut på att producera så kallade CBT:er, var det naturligt att som en del i varje projekt lägga in ett avsnitt som handlade om hur man använde musen, med särskilt fokus på att lära användaren klick-dra.

Det var tider det. Jag minns att när jag på direkt fråga försökte förklara vad jag jobbade med och jag förklarade att jag designade användargränssnitt så såg folk alltid ut som frågetecken. När man sedan förtydligade med ”hur det man ser på datorskärmen ser ut och fungerar” så såg folk precis lika frågande ut.

Den tiden är sedan läge förbi. Idag har alla dator och alla kan hantera den. Eller?
Två miljoner i Sverige boende människor står utanför, som det heter i World Internet Institutes rapport Svenskarna och internet 2008. Majoriteten av dem är lågutbildade och de finns i alla åldergrupper men med viss övervikt i de övre åldrarna.

Vi som användbarhetspersoner kan nog inte göra så mycket åt situationen för dem som vare sig har dator eller använder dator någon annanstans. Men här finns också en stor grupp människor som då och då behöver använda datorn bara för att det är enda sättet att ändra sonens avtalstider på dagis. Bara för att ta ett exempel.

Täcker våra arbetssätt och metoder in hela bredden av användare?

Just nu jobbar jag och mina kollegor i ett uppdrag där vi (de – jag är användbarhetsledare och springer mest på möten och skriver RUP-artefakter /ironisk länk, kan bara inte låta bli!/) försöker täcka in hela spektrumet, mest med hjälp av användningstester som genomförs varje vecka.
Räcker det?

Nånstans känner jag att vi användbarhetspersoner när vi tar designbeslut baserat på tester och studier försöker hitta en gyllene medelväg – något som ska funka för alla.

Men vad gör vi när det är tydligt att digitala infödingar och digitala invalider navigerar på helt skilda sätt? Och båda är tydligt utpekad målgrupp?

Vad tror ni därute? Behöver vi justera våra metoder och tillvägagångssätt, eller kan vi köra med business as usual?

Företagsinterna bloggar 10 år senare – är kulturen redo?

Under en stor del av 90-talet jobbade jag på ett företag som hette WM-data Education. På den tiden var WM-data, som nu är Logica, inte ett bolag utan vad som kändes som miljarders autonoma företag.

Vi var hyfsat tidigt intresserade av detdär med webb, jag tror mitt första webbprojekt var våren 1995 men några andra var igång redan senhösten 1994. För att slippa hålla på med datorstödd utbildning, som var ryggraden i vår enhets affär, lärde jag mej snabbt html. Jag skrev En rödstrumpas betraktelser med ny reflektion en gång i veckan. Jag var inte ensam. Snart poppade det upp en massa webbar. Vi behövde en knutpunkt för dem, och snart hade vi ett litet proto-intranät. Så småningom blev det vad man indag kan kalla ett intranät, med flera avdelningar. Bland annat kunde ekonomigänget tjata på våra tidrapporter (svart lista!), resurser fanns samlade… Men mest av allt fanns en anslagstavla. Där kunde vem som helst skriva vad som helst, och kulturen i företaget var sån att många skrev just vad som helst.

Där bedrevs debatt och diskuterades om ledningens sätt att driva företaget, blandat med lustigheter, reflektioner och viktiga meddelanden. Visst deltog inte alla anställda (förlåt – medarbetare) aktivt, men det kan man inte heller räkna med. 10-15% är ett rimligt antagande, resten har fullt upp med jobbet och livet, men de läser och får ta del, dvs. är passiva användare som tar del av debatt och information som de annars inte hade fått.

För varför levde inte detdär intranätet kvar sen, genom alla omorganisationer?

Ganska enkelt. Så småningom fick moderbolaget upp ögonen för detdär med intranät, och det blev inte längre tillåtet för bolagen att ha egna. Nu skulle alla samordnas på en plats, i en miljö.

Kulturkrock. Jag var med och byggde det nya intranätet. Vi hade inga resurser och ingen ville lägga tid på kravställning. Jag, en informatör och en utvecklare påtade på, byggde allt från scratch. Inte helt misslyckat, med tanke på att det var 1997 och det ännu fanns en del att lära, men vi byggde något som skulle rymma den öppna debatt som fanns på Education… och resultatet blev att 98% av intranätet, dvs de delar som hörde till de andra bolagen, ekade tomma.
Lärdom: bygg inte för dialog om inte kulturen stöder det. Om man ändå gör det måste det vara för att ledningen vill ändra kulturen, och då har de ett stort ansvar i att förändra den. Görs inte bara med en ny plattform.
Detta är något jag burit med mig, ända sedan dess – företagets interna kultur är avgörande för vilka lösningar man föreslår.

Tio år senare dyker de företagsinterna bloggarna upp som fenomen. Är kulturerna ute på de svenska företagen redo? Har cheferna plötsligt blivit prestigelösa, har bevakningen av de egna karriärmöjligheterna minskat i betydelse, har risken för de obekväma att få sparken vid nästa lågkonjunktur försvunnit?

Troligen inte.

Har trycket från omvärlden och dessa vid dethär laget 10 år gamla sätten att kommunicera förändrat verkligheten?

Kanske.

Jag håller tummarna, men fortfarande sitter det folk och skriker kontroll, kontroll, man får inte säga vad som helst! därute på de svenska företagen.
Dom skulle aldrig erkänna att de är vår tids motsvarighet till sovjetstatens politbyrå, men det är vad de är.
Många företag har sitt eget interna Stasi. Hur ska medarbetarna våga uttala sig fritt under sådana förutsättningar?

Jag följer med spänning utvecklingen!

Ctrl+Z, eller Hur miljön färgar av sig på språk och beteende

I ett inlägg på sin blogg History of the Button kommenterar Bill DeRouchey hur metaforer skapade för att förenkla interaktionen med alla våra tekniska prylar i allt större utsträckning överförs till verkliga livet. Fenomenet är värt eftertanke – hur påverkar det hur vi hanterar dessa metaforer? Hur påverkar det vårt beteende i de skilda miljöerna?

Jag har själv instinktivt reflekterat över att det inte går att välja ”Undo” mitt i matlagningen – och kommit på mej själv med det absurda i situationen. Vid ett annat tillfälle, i persondatorns relativa ungdom, fastnade jag i en hiss utrustad med en brytare med två lägen – I och 0. Spontant slog jag om den från I till 0 och tillbaka till I igen – en ”omstart”. Omeddelbart efteråt tänkte jag ”vad har jag gjort!” men det fungerade.
Och kanske är det inte absurda reaktioner, kanske är det effekten av ett komplext beroende och inte alls unikt.

Man kan spekulera i att det unika i nutiden är att beteenden och vanor skapade med utgångspunkt i en virtuell miljö påverkar våra beteenden och vår verklighetsuppfattning IRL. Men alla nya miljöer och sammanhang kan ses som ”virtuella” i betydelsen konstlade – exempelvis tåg och bilar möttes ursprungligen med skräckblandad respekt eller avsky, och idag använder vi utan att blinka bilbaserade metaforer som ”växla ner” eller järnvägsbaserade dito som ”växla spår”.

Jag inbillar mig att beteenden och språkbruk först slår igenom hos en viss typ av personer, personer som ofta kommer i kontakt med situationen, medan det tar längre tid för andra.
Hur påverkar det vårt sätt att använda och referera till metaforerna? Hur påverkar det vårt sätt att utforma miljön? Kanske borde alla hissar utrustas med en omstartsfunktion? Borde webbläsaren utrustas med omstartsknapp!
Det är i alla fall definitiv en av flera metaforer jag ska fundera mer över nästa gång jag ska sätta mig ner med en interaktionsdesign!

Andra bloggar om: interaktionsdesign, användbarhet, metaforer