Kulturen och strategin som stoppkloss

Över 70 procent av de tillfrågade medarbetarna i företagen tycker att det är lättare att hitta den kunskap som söks på webben än internt.

AIIM-undersökning, refererad i CS 20091002

Artikeln låter inte berätta vilka företag som ingick i undersökningen, och AIIM låter inte kreti och pleti ta del av sina publikationer så jag har inte kunnat ta reda på några detaljer. Undersökningen handlade i alla fall, kan man anta av ingressen, om hur företagen hanterar sociala medier.

Hur det än är med den saken är det intressant att det förhåller sig på dethär sättet, och det visar på hur stor sprickan är mellan företagsledningarnas kontrollbehov och medarbetarnas beteendemönster och strategier. Förmodligen inverkar IT-strategierna negativt också. Om man är IT-ansvarig måste man se till att hålla förvaltningskostnader och annat nere och därför lockas många att välja en strategi där man bara använder produkter från IBM eller Microsoft. Båda tillhandahåller stora verktygslådor fulla med saker, och båda kräver en grad av kompetens och erfarenhet som inte många har för att man ska kunna använda produkterna på ett effektivt sätt.
Kopplar man ihop det med företagsledningarnas centraliserade synsätt är det givet att man får en företagsmiljö som är så svårnavigerad att det blir enklare att fråga folk man känner eller att söka på internet.

Här ligger förstås också grunden till att konceptet med sociala medier upplevs som svårhanterligt av företagens övre chefsnivåer. Jag har inga bevis för det men min känsla är att inom en hel del företag som idag använder sociala medier så är det en enskild stab eller enhet som driver det och att VD, ledningsgrupp och styrelse står oförstående inför vad som händer… men så länge det fungarar och är en framgång låter man det vara.

Jag har inget dunderrecept på hur man ska hantera frågan, och i ärlighetens namn är jag skeptisk till de som idag säger att de har det – mirakelkurer håller sällan vad de lovar och många glömmer att företagskultur och verksamhetsområde, för att inte tala om interna incitamentsmodeller och ekonomiska strukturer (hur man mäts) har en stor påverkan på vem som säger och gör vad, och hur.

Men en sak är säker – utvecklingen går vidare och förhoppningsvis är trenden just nu ökad transparens, med eller mot företagsledningarnas vilja.

Varför (nästan) alla intranät är så kassa

Nu kommer ni tycka att jag överdriver, men i 12-13 års tid har det varit fullt möjligt att göra intranät av den typ som Fredrik Wackå skriver om i sin notis Ett intranät byggt helt på bloggar. Om ni inte tror mej; fråga vem som helst som jobbade på WM-data Education i mitten av 90-talet – det som beskrivs i artikeln ovan är nästan en karbonkopia på vårt dåvarande och hemmasnickrade intranät.

Det är egentligen det helt naturliga sättet att bygga på – rätt sätt att använda webben som verktyg för att stötta kommunikationen i verksamheten. Varför beställs och byggs då vad Johan Berndtsson kallar ”dyra och klumpiga lösningar från storföretagen”?

Svaret är enkelt. Verksamheten behöver kommunicera för att vara effektiv, men företagsledning och informationsavdelning vill båda kontrollera medieanvändande, vem som säger vad till vem, för att inte tala om hur, och misstror de som jobbar i kärnverksamheten om att kunna fatta några som helst beslut i vad de uppfattar som verksamhetskritiska frågor. Inte kan man väl låta vem som helst säga vad som helst?!?!

Man tror att kärnverksamheten mår bäst av att man publicerar resepolicyn, gärna långt ner i en komplicerad hierarki som bygger på en för verksamheten konstig syn på vad som är vad. Kunskapsdelning, vad nu det är, sker helst i styrda och komplicerade system som ingen begriper och därför inte använder.

Man vågar inte släppa greppet, och det är en kulturfråga. Inte en teknikfråga. Man vill publicera policies och dokument, och vågar man göra nåt annat måste det passa med en befintlig IT-strategi som förordar att allt är från Microsoft/IBM/Oracle så då sitter man där med något dyrt och oanvändbart.

Jag hoppas hoppas hoppas att tiden är mogen för något annat, såhär 10 år senare. Men jag är inte alltför hoppfull…

Detta diskuteras också på Logica Live, för den som är intresserad.

Varför ska jag lära mej ännu ett hopplöst system?

Jag har skrivit om det förut men i dessa dagar av expansiv framåtanda och allmänna yra kring sociala medier kan man fråga sej hur vi som är verksamma inom user experienceområdet hanterar dethär med äldre användare.

Tidigare var lågkonjunktur något som hände då och då, med ganska långa mellanrum. Men liksom med allt annat går det bara fortare och fortare, och i varje låkonjuktur får folk sparken. De som får gå är oftast de yngsta, eftersom de har varit kortast tid på jobbet. Resultatet är att man i många traditionella företag har en ålderstruktur där majoriteten av medarbetarna ser pensionen i vitögat.

Vad innebär det för hur man är villig att ta emot nya systemstöd?

Vi har i Sverige alltid varit ganska långt fram när det gäller att införa olika typer av IT-stöd för verksamheten. Majoriteten av dem har varit krångliga och svåranvända, krävt utbildningar och manualer, och huvudsakligen hjälpt någon central funktion i dess existens – nyttan för den faktiska användaren har ofta varit noll. Lägg till det att vi i Sverige har en tradition av att inte bry oss så mycket om vad koncernledningar säger – så länge jag kan göra mitt jobb på ett sätt som funkar för mej så gör vi det, oavsett vad dedär däruppe tycker – och summan av kardemumman blir att alternativa sätt att hantera verkligheten existerar, i en vildväxt djungel av papper och egna småhack.

Så när nu nästa generations verksamhetsstöd ligger i startgroparna kunde dessa äldre medarbetare inte bry sej mindre. De ska snart gå i pension så varför ska de lägga tid och energi på att lära sej ett till system som ändå kommer floppa? Och som dessutom bara kommer hjälpa ledningen se vad jag gör. Vilket jag inte vill.

Ganska många väljer att bortse från dessa användare. De är ändå på väg ut från arbetsmarknaden, nu är det dags att förebreda vägen för nya kreativa generationer. Samtidigt kommer de digitala invandrarna och deras förfäder att finnas kvar på företagen i åtminstone 20 år till – 20 år av motstånd. Att göra sej av med dessa personer är för många inte ett alternativ. Inte på grund av arbetsmarknadslagstiftningen utan mest på grund av att de sitter på oväderlig kompetens, inom sina specialområden.

Vi som jobbar med User Experience kan göra otroligt bra och välresearchade applikationer, enkla att använda och med nytta även för slutanvändarna. Och? Om användarna inte ens slår på datorerna, utan fortsätter hantera sitt arbetsliv på papper?

Det är inte ett skämt, det finns många arbetsplatser där man kan göra på det sättet, mycket eftersom kärnverksamheten är att producera allt detdär vi behöver, trots våra allt mer virtuella liv – sängar, kylskåp, ost, vägar, hus…

En utmaning, om något.

Jag älskar utmaningar!!!

Samarbetskulturen skrämmer företagens makthavare?

Läsvärd artikel i LinuxWorld. Värt att tänka på att det inte är en revolution som pågår; det handlar snarare om ett långsamt paradigmskifte vars genomslag gradvis krupit på oss.
Alla vi som har arbetat länge med webbbaserade lösningar vet ju att webbprojekten synliggör många dolda strukturer och processer som projekten i sig inte kan lösa men vars brist på lösning kommer ivägen för projektens chans att lyckas nå sina mål…

Det personaliserade intranätet – ett hot mot företaget

Långt innan webben blev en del av våra liv närdes drömmen om det personliga, individuellt anpassade, flödet av nyheter och tjänster. Med modern teknik existerar den drömmen mitt emellan nästan på riktigt och kall verklighet.
För den privata sfären finns exempelvis möjlighet att använda tjänster som Netvibes, och allt fler CMS-system och portalprodukter stöder en sådan anpassning.
Men är det en önskvärd utveckling?

När vi enbart väljer de fragment som intresserar oss skapar vi oss avskiljda öar av insikt och kunskap, öar som inte får näring från andra delar av det vår värld består av.
Så kan man exempelvis välja att bara bli försörjd med sportnyheter och kanske något yrkesrelaterat, och bums tappar man allt som handlar om världen i stort, eller om kultur, eller… Vi riskerar att bli inskränkta och trångsynta. Jag behöver bara gå till mig själv. Innan jag började använda Netvibes för alla mina nyhets- och bloggströmmar, för alla mina Att göra-listor och för mina privatmail surfade jag runt. Det tog tid, men jag fick i mej en del som jag inte hade tänkt på annars.
Numera sparar jag mycket tid; jag har ju allt på en plats! Samtidigt kan man fråga sig om det verkligen är allt? Själv har jag märkt att jag mer sällan besöker de platser som inte har RSS- eller Atom-flöden att försörja mig med, och jag går då miste om sånt som jag egentligen har interesse av.

Överför man detta till intranät i alla dess tekniska inkarnationer är risken med det personaliserade intranätet att det kan motverka företagets underliggande behov.
För många företag är det en realitet att man växer genom förvärv och sammanslagningar, och att snabbt ena eller överföra kulturen är en viktig framgångsfaktor.

Det ligger i företagets intresse att säkerställa en gemensam och enhetlig gemensam intern bild av företaget, och det ligger också i förtagets intresse att de anställda har god förståelse även för verksamhetsgrenar eller enheter man inte själv arbetar med. En sådan gemensam bild och ett sådant gemensamt kunskapskapital uppnås enklast med medvetna strategier för kunskapsspridning och intranätet är en utmärkt kanal att använda i det syftet.

Kraften i intranätet är att det kan fungera som kulturbärare i en allt mer mobil och temporär värld. Kraften i intranätet är också att det kan fungera som gemensam plattform för individbaserad åtkomst till verksamhets- och affärsystem. Kombinera dessa två med öppen kunskapsspridning och du har ett intranät som verkligen stödjer och driver verksamheten framåt.

Nyckeln är en kombination av enhetlighet, det gemensamma, och det individanpassade. De företag som vågar ta de besluten vinner. De företag som ger efter för den totala individualiseringen förlorar; både kunskap, kultur och pengar. Och kanske medarbetare, som kan hitta andra företag att arbeta för, företag som bättre förstår att hantera sin affär.

Andra bloggar om: personalisering, intranät, affärsnytta