Konsultens hederskodex

Många av oss inom UX-området arbetar som konsulter. Det betyder att vi när vi är ute på uppdrag i praktiken har två uppdragsgivare – dels vår arbetsgivare, dels vår beställare.

För många är det där lite knixigt och särskilt om man inte har varit det tidigare kan det vara svårt att hitta en lagom balans. Efter i skrivande stund 23 år som konsult har jag fyra enkla regler som gäller för alla seriösa konsulter. Utan att göra andra jämförelser kan man tänka på det som bushidō för konsulter 😉

Varesej listan eller beskrivningen av de olika punkterna gör anspråk på fullkomlighet. Tvärtom.  Utveckling – som i ”evolution”, inte ”development” – är det enda som är konstant. Men som en kärna tycker jag personligen att det täcker långt.

Respektera din beställare
Det är kunden, inte du, som ska leva med resultatet du lämnar efter dej. Om du inte kan göra livet lättare för din beställare kommer din beställare inte kunna motivera vare sej konsultköpet eller den förändring du är där för att realisera för sina beslutsfattare. Det är kunden, inte du, som måste motivera resultat, förslag och ställningstaganden internt i sin egen organisation. Din roll är att hjälpa kunden. Du är möjliggörare, inte stjärnan.

Det betyder att du är påläst om kundens verksamhet, kommer i god tid till möten, är förberedd när du ska leda aktiviteter och alltid levererar på uppgjord tid och till överenskommen kvalitet. Om du märker att det inte kommer gå förvarnar du ditt eget team och kunden i god tid. Och – du rekommenderar och tar fram lösningar som inte kostar mer än absolut nödvändigt. Du är engagerad i kundens verksamhet men förstår att du inte är en del av den.

(Tyvärr har jag träffat på många konsulter genom åren som mest ägnat sig åt att mjölka sin uppdragsgivare på pengar. Ni vet vilka ni är. Ni är en skam för mänskligheten.)

Ingen kan allt
Ingen konsult är bättre än sitt nätverk. Ingen kan allt om allting. Du och teamet kommer leverera en bättre lösning om var och en i teamet får göra det den är bäst på.

Jobbar du själv och du inte tar in relevant experthjälp utan försöker räcka till allt kommer slutresultatet bli en sämre lösning än om du hade bett om , och fått, hjälp. Dessutom kommer du snabbt bli genomskådad, vilket inte är bra för varesej ditt rykte eller din egen självkänsla.

Att erkänna att man inte kan är en styrka – inte en svaghet. Och en förutsättning för att kunna ha en respektfull relation till alla övriga specialister man ska samarbeta med.

Du är specialisten
Ditt enda berättigande är att du är specialist. Var ödmjuk och lyssnande men stå upp för dina specialistkunskaper. Du är där för att du har något som din beställare saknar.

Du kommer träffa många människor som med olika typer av härskartekniker och maktmetoder kommer försöka sätta dig på plats, försöka göra sig breda på din bekostnad. Chefer som utmanar dej genom att granska ditt ordval och din förmåga att göra ditt jobb. Som med en ton av ”det vet väl alla som inte är födda bakom en vagn” säger än det ena än det andra om saker som du inte har en susning om… och som du, i din roll, faktiskt inte kan förväntas veta. Oavsett vad de insinuerar. Stå upp. ”Tyvärr vet jag inte så mycket om SAML (eller vad det nu är) – vi har särskilda specialister på sånt hos oss”. Se dem i ögonen. Visa att du inte tolererar deras beteende, men på ett vänligt sätt.

Står du inte på dig kommer du bli tvingad till saker som du senare inte kan stå för.

Arbetar du i ett stort åtagande och beställaren, och hela projektorganisationen, vill göra något som du starkt avråder från? Dokumentera din avvikande åsikt och se till att alla känner till den. Då kan de inte senare kasta smuts på dej för ett val du inte stod bakom. Sen kan du få lov att finna dej i att jobba vidare i alla fall. Sånt är livet som legosoldat. Se bara till att ha ryggen fri.
(Så länge inte uppdragets art och utformning krockar med gällande lagstiftning – då ska du säga tvärnej och eskalera. Svårare är det om du har etiska eller politiska grunder för ditt ställningstagande, då måste du ha resonerat med din arbetsgivare innan du säger nej.)

Alltid redo
Som konsult kan du inte förvänta dig att alla arbetsdagar ska se likadana ut. Du kan inte förvänta dig att alltid veta hur det lokala politiska landskapet ser ut. Tvärtom. Du måste vara ständigt beredd på att luftlandsättas in i en okänd situation så du måste alltid vara redo att snabbt ta in hur landet ligger, analysera, och anpassa ditt förhållningssätt. Du måste vara analytisk, pragmatisk, lösningsinriktad. Och redo att säga nej.

Detta är din viktigaste förmåga. Kan du allt som man ska kunna inom ditt specialområde men saknar just detta – då är kanske inte konsultyrket för dej.

—x-X-x—

Till syvende og sidst kommer du alltid komma i kniviga situationer. Ingen kan allt från början och ingen är perfekt. Enda sättet att hantera dem är att ständigt lära – att ständigt kritisera sig själv och sin insats och fråga sig – vad kunde jag gjort annorlunda? En bra konsult blir bara bättre med åren; en bra konsult vet också att det alltid finns saker kvar att lära. Respektera kunden och ditt team; förstå dina begränsningar; stå upp för det du kan.

Gör du det har du en bra grund att stå på.

När ett företags affärsmål står i motsats till ens yrkesetik

…och jag som har som målsättning att alla appliktaioner jag gör interaktionsdesignen för ska vara självstående. Hur ska det gå nu?!?!

Tack och lov verkar den mentaliteten var på väg ut.

*håller tummarna*

Integritet på nätet?

Idag på morgonen lyssnade jag på ett intressant pass under den generella rubriken ”Online Social Networks”. Den första avhandlingen som presenterades (Harvesting with SONAR) beskrev ett system för att samla in och organisera metadata genererad från en uppsjö av system som bloggar, wikis, mail, instant messanging, etc etc. Fokus låg på individen och individens kontakter av olika slag.

Forskningen i sig är intressant, förstås, men det är slående att ingen som helst tanke ägnas konsekvenserna; till de alternativa användningsområdena.
Jag är till exempel övertygad om att det inom de nationella underrättelsetjänsterna idag finns väl fungerande system som gör precis samma sak. Detta i sig kan betraktas som etiskt diskutabelt, men att lämna ut denna möjlighet till alla och en var?

Förtroende och tillit på internet

Är det möjligt att lita på någon du aldrig har träffat? Den gängse åsikten är att nej, det krävs att man faktiskt träffar varandra, på riktigt. Men är det sant? Eller är det bara något man säger för att det var sant för tio år sdan?

Idag säger många trosvisst att det huvudsakligen är ”ungdomar” /vad nu det är?/ som använder digitala kanaler för att umgås både med sådna de känner och såna de inte känner sedan tidigare. Ofta talas det om riskerna – vuxna män som utnyttjar blåögda uppmärksamhetstörstande flickebarn. Vuxenvärlden känner vanmakt och skräck. Internet är ondska. /Internetbanken, bokhandeln, klädaffären och den illegala spritaffären är inte inetrnet så de är inte onda? Hm…/

Här ute, utanför mediedrevet, umgås allt fler med folk världen över. Vissa gör det som rollspel, exempelvis via Second Life, andra har upptäckt platser som fungerar som forna tiders BBS:er men mer tillgängliga – platser att prata med folk man annars inte hade träffat.

Jag är inte naiv. En majoritet av världens befolkning står utanför den digitala revolutionen. De flesta har andra prioriteringar, som att överleva. Andra utestängs medvetet, ytterligare andra står utanför av andra skäl – vill ha en dator men har inte råd, tycker det hela verkar onödigt och krångligt, eller något annat skäl.

För oss andra återstår faktum. Vi har möjlighet att skapa vänskapsband med folk vi aldrig annars skulle ha mött, vi kan få kunskaper och insikter om ”de andra” som förhoppningsvis gör oss mer toleranta i våra bedömningar. Åtminstone jag, som inte betraktar mej som särskilt fördomsfull, har fått revidera en hel del åsikter jag haft om folk från andra platser. Jag har också funnit mej i situationer när jag försvarat folk vars livsåskådning jag definitivt inte delar men vars ståndpunkter jag ändå respekterar – de är öppna och ärliga människor som tillåter mej tycka vad jag vill och då kan jag ge dem det tillbaka.
För ett halvår sedan hade jag dömt ut dem som outbildade och inskränkta.

Förutsättningen är förstås att man tycker att det är intressant att träffa andra, att lära, att få inspiration. Men på vägen har jag lärt mej att, jo, man kan faktiskt lära känna folk, och därigenom lära sig lita på dem. Utan att någonsin ha träffat dem annat än i cyberrymden.

Jag är övertygad om att jag inte är unik. Därför reviderar jag min uppfattning. Det är möjligt att ha tilltro på någon man aldrig träffat IRL. Och det är bra.

Andra bloggar om: tillit, communities, gemenskaper, internet