Agil systemutveckling… och användbarhet?

På CHI 2008 behandlade två paneldebatter och en workshop ämnet agil systemutveckling och användbarhet/interaktionsdesign, och det märktes att ämnet engagerade – många lyssnade, och många pratade.

Erfarenheterna var tämligen likartade, oavsett land och typ av uppdrag, och kan sammanfattas med att det inte egentligen finns någon konflikt (även om det finns de som är mycket oroliga) – poängen är snarare att exempelvis Scrum är en systemutvecklingsmetod, inte en projektmetod. Det betyder att metoden ska underlätta och stödja systemutvecklingsprocessen – hur man kom fram till vad man ska utveckla, och hur det ska hänga ihop; det är en helt annan sak och får därför tas om hand på något annat sätt.

Det intressanta är dock att om man har gjort sitt förberedelsearbete på ett bra sätt så kan man sedan med framgång designa de enskilda dialogerna allt eftersom projektet fortskrider, vilket i sig möjliggör en kontinuerlig dialog mellan interaktionsdesignern och systemutvecklaren under projektets gång. Just det är något som ofta annars ställer till problem – interaktionsdesignern designar alltför ofta enbart utifrån användarens perspektiv, när utvecklingsprocessen egentligen är en samarbetsfråga där användare, nytta och den tekniska plattformen måste balanseras på ett för samtliga optimalt sätt.
Denna brist på kontinuerlig kommunikation leder ofta till att systemutvecklaren väljer att strunta i interaktionsdesignen, och det i sin tur leder till att interaktionsdesignerns arbete är bortkastat.

Och vad är då meningen med vårt arbete?

Skyltar väcker känslor… vart är vi på väg?

Kan en skylt väcka känslor? När jag idag passerade igenom järnvägsstationen i Florens, på väg till flygbussen, kom resdjävulen och satte sig på min axel – det där tåget som stod där, som skulle avgå till Milano om någon minut… skulle jag inte bara ta och strunta i allt och hoppa på det?

Järnvägsstationer är magiska tempel, fulla av längtan och förhoppningar, av oro och ångest, av mellanlägen, av mitt emellan, på väg.

Hur klarar vår elektroniska svartvita ja-eller-nej, etta eller nolla-värld av det transitiva, det obeständiga? Hur hanterar vi färdbevis och identiteter i denna flyktiga värd? Ska verkligen en flygplatstjänsteman behöva ringa flygbolaget bara för att man bokat biljetten dagen innan man skulle resa? Är det effektivt att skicka människor fram och tillbaka, funderandes över alternativa strategier, ifall att färdbeviset i sig är på resa, mellan körningar och synkningar av olika system?

Trots alla förväntningar och förhoppningar som omger de flesta resor är situationen i sig stressande för många, även för de som inte är flygrädda eller oroar sig för tågolyckor – majoriteten är inte ofta-resenärer på långa sträckor, och man måste vara på alerten hela tiden.

Byråkratiska glapp eller systemglapp lägger sten på börda, medverkar till en dålig användarupplevelse. Här har alla de bolag och verksamheter som arbetar med att möjliggöra resandet en lång väg kvar att gå…

Integritet på nätet?

Idag på morgonen lyssnade jag på ett intressant pass under den generella rubriken ”Online Social Networks”. Den första avhandlingen som presenterades (Harvesting with SONAR) beskrev ett system för att samla in och organisera metadata genererad från en uppsjö av system som bloggar, wikis, mail, instant messanging, etc etc. Fokus låg på individen och individens kontakter av olika slag.

Forskningen i sig är intressant, förstås, men det är slående att ingen som helst tanke ägnas konsekvenserna; till de alternativa användningsområdena.
Jag är till exempel övertygad om att det inom de nationella underrättelsetjänsterna idag finns väl fungerande system som gör precis samma sak. Detta i sig kan betraktas som etiskt diskutabelt, men att lämna ut denna möjlighet till alla och en var?

Varför ska man åka på CHI?

Så… såhär på tisdag förmiddag börjar man försöka sammanfatta konferensen såhär långt, och det visar sig att intrycken är svåra att sätta ord på.

Jag visste redan från början att CHI är en väldigt akademisk konferens; det var delvis därför jag tyckte den var intressant, eftersom det är lätt att tappa blicken för helheten när man sitter där i sina enskilda uppdrag och tänker & jobbar.

En som var inspirerande att lyssna på var Irene McAra-McWilliam, just nu professor på Glasgow School of Art. Hon använde en minnesmodell baserad på rosettfönster för att dissekera den kreativa processen. Egentligen kom hon inte med så mycket nytt, men hon hade ett för CHI ovanligt perspektiv (vilket i alla fall jag tyckte kändes upplyftande).

För det kanske är det som är problemet – ur ett internationellt perspektiv är ”användbarhet” fortfarande ett tekniskt/praktiskt problem, och på konferenser som denna är det uppenbart att det dessutom finns ett glapp mellan den akademiska världen och konsultvärlden.
Igår, när jag svarade på frågan om vad jag gör, och började prata om krav, analys och konceptdesign, och om balansen mellan användarnas verklighet och den verklighet som en tjänsts ägare lever i möttes jag med ”men det är ju inte användbarhet”.
Inte alltför ovanligt.

Konferensanläggningens centrala trapphus. Snyggt, men inte så funktionellt.

Så varför ska man då åka på sånahär konferenser?
Självklart träffar man folk. Igår mötte vi några svenska tjejer som jobbar på Fujitsu (Mandator, tills för två veckor sedan; det hade jag ingen aning om!) och utbytte erfarenheter. Vi har också pratat med folk från fler universitet och företag än jag kan minnas, och det har ofta varit givande.

Att lyssna på presentationer av avhandlingar är också intressant, även om de som sagt ofta är på väldigt detaljerad eller teknisk nivå – somliga saker kanske kommer inkluderas i produkter om 5-6 år, annat är grundforskning som är svår att applicera i vardagliga situationer.
Paneldebatterna är också intressanta – senare idag ska jag på en som handlar om användbarhet i projekt som använder agila utvecklingsmetoder, och det ligger ju minst sagt i tiden.

Annars handlar det nog mycket om att få utrymme att ta ett steg tillbaka, andas, och få lite distans, och få tid att tänka sina tankar till slut.
Det, om något, är värt mycket i ett sammanhang där det vi säljer är vår specialistkompetens, vår expertis.

Äntligen börjar konferensen!

Dagen började med att försöka lösa problemet med internetaccessen… och i vanlig (?) ordning visade det sig röra sig om ett klassiskt fall av italiensk ”jamen du sa aldrig att…”, där det gäller att A ställa rätt fråga till rätt person, och B om att vara lagom arg och envis.

*suck*

Efter att vi registrerat vår närvaro på CHI satte vi oss på ”internetcafét”. Att jag sätter det inom citationstecken beror på att det rör sig om i en stor hall markerad liten yta, med ett fåtal bord och stolar, och ett ännu färre antal eluttag. Vi träffade där ett ental ickesvenska personer som visade sig prata svenska, bland annat en amerikan boende i Sverige (men arbetandes i Holland), samt en brasiliansk student som tog sin master i Umeå men som just nu hade sabbatsår och jobbade i Frankrike.

Snart ska vi in på första ”kursen”. Den behandlar användbarhetsfrågor i relation till standardsystem. Intressant, men det har varit svårt att få något grepp om nivån på föreläsningen. Förhoppningsvis kommer den vara givande, och om inte annat är den en temperaturmätare på var vi själva står.

Under eftermiddagen promenerade vi i området mellan våra hotell och konferenscentret. Brita lyckades hitta en fantastisk hotellträdgård i vilken vi tillbringade en tid med att läsa konferensprogrammet

Florens; från den trötta sidan…

Efter 8 timmar i Florens är det enkelt att konstatera att den gamla devisen att hur man än vänder sig har man ändan bak gäller än.

Från Sverige hade vi, via resebyrån, försökt boka ett hotell tillöverkomligt pris. Florens är en het turiststad året runt, vilket innebär absurda hotellpriser – ett mycket enkelt rum, utan internetaccess, utan något särskilt, kostar runt €160 natten. Eftersom vi skulle vara borta nästan en vecka skulle det bli lite pengar, så vi sa att vi kunde dela rum… förutsatt att rummet var tillräckligt stort.

Väl framme var rummet minimalt, och med två sängar placerade sida vid sida. Det slutade med att kära kollegan gick ut på stan för att leta eget. Så nu bor vi i varsitt dubbelrum, på varsitt hotell… och på hennes är internetaccessen rimligt billig – €10 för 10 timmar, medan den på mitt kostar €5 för 30 minuter – men på mitt rum finns en väggkontakt som funkar för våra svenska stickkontakter; vilket saknas på hennes…

Suck.

Som tur är ingår internetaccess i konferensbiljetten, för inte vill jag sitta och betala 50-55 spänn för 30 minuter…

Mot Florens!

I morgon lördag reser jag och min kollega Brita Solvin till CHI 2008, som i år går i Florens.

Programmet är digert, och jag hoppas få en del nya impulser. Förhoppningsvis kommer jag ha möjlighet att rapportera under veckans gång!