Hon diskuterar hur vi som UX-utövare kan säkerställa ett tilltal och en upplevelse som fungerar för så många som möjligt.
Exemplen hon ger är kanske inte de allra bästa, vissa av dem funkar inte ens i alla webbläsare, men det hon säger är värt att lyssna på.
Tyvärr vill inte WordPress hantera Vimeo-filmer men länken ovan pekar på en sida där föredragsfilmen finns.
Sanningar har begränsad hållbarhet. Att folk använder sökfunktionen istället för att bläddra tyder på att webbplatsen brister i användbarhet är en sån.
Redan för fem år sedan gick det att se tendensen – folk sökte snarare än bläddrade. Då var det 50/50 och delvis beroende på situation. Nu? Många är så vana vid att alltid använda sökmotorer some Google eller Bing att de spontant använder sökfunktionen, oavsett var de är och oberoende på syfte och mål. Jag ska inte påstå att det är otvetydigt, men i de användarstudier jag gjort är det ett tydligt återkommande beteende – ibland läser de inte ens på sidan, de söker på en gång.
Det bekräftas också av de analyser av sökloggar som jag har gjort – inte sällan finns sökbegreppet synligt på startsidan; användaren har bara inte brytt sej om att läsa/titta närmare på sidan.
Är denna trend ett tecken på att majoriteten av alla webbplatser fungerar dåligt för användarna? Förmodligen inte. Min personliga åsikt är att vi ser ett ändrat beteende snarare än ett symptom på att något är sjukt.
Hur vi ser som professionella experter ser det är avgörande för hur vi möter det – mer kortsortering eller mer fokus på sök?!
Don Norman har i artikeln ”Teknik först, behov sen” (Technology first, needs last) argumenterat för att många uppfinningar fanns det ingen behov av – de uppfanns, behovet uppstod efteråt.
Tesen han driver är att användar- och användningsstudier inte har någon betydelse.
Det är klart att det provocerar. Varför ska företag och organisationer lägga energi på att kartlägga behov om studierna inte leder någon vart?
I en balanserad artikel (Don Norman on Ethnography and Innovation) svarar James Kalbach på den frågan genom att understryka att god kännedom om behov är grundläggande om man vill att det man gör ska komma till användning och nytta, och han pekar på att att Normans uttalanden i artikeln saknar grund.
Kalbachs inlägg i debatten stödjer min egen uppfattning och erfarenhet – intervjubaserade studier där fokus ligger på att identifiera underliggande och outtalade behov möjliggör framtagandet av underlag för prioritering och därmed design av strategier, processer och tjänster som på bästa möjliga sätt möter behoven både från ägare och användare. Vet man vilka behoven och nyttorna är kan man ta fram strategier som gör det möjligt att få optimal utdelning på investeringen.
Att göra som Norman förespråkar – att uppfinna i blindo – är kanske roligt för de inblandade (om de bryr sej mer om att få uppfinna än att det de uppfinner kommer till användning) men kostsamt, och som Kalbach konstaterar är det redan idag tillräckligt med fokus på tekniken – den behöver ingen ytterligare skjuts.
I början av 90-talet gjorde jag mina första pekskärmsgränssnitt. På den tiden handlade det mest om stationära kioskinstallationer på muséer och i företagsreceptioner, och ett och annat experiment i regi av de på den tiden statliga monopolen Televerket och Apoteket. Så i mitten av 90-talet kom webben i racerfart och vid 90-talets slut hade alla glömt bort pekskärmarna – teknologin var alldeles för dyr; som om det inte var nog med att det var dyrt att framställa dedär applikationerna som använde skärmarna.
(Jag minns dock hur vi nångång i brytningstiden övervägde att använda Netscape, som kom i nån slags ”kioskversion”. Minns dock inte vad den hette, det var ett par år sedan…)
Sedan dess har mycket hänt. På de institutioner och företag som bedrivit och bedriver forskning och utveckling inom användargränssnittsområdet har man hela tiden varit intresserade av olika typer av pekskärmar. Det har också funnits några rudimentära sådana, som Apples Newton eller Palm Pilot. Sedan ett par år har det emellertid börjat hända saker. Processorkraft och minne kostar allt mindre pengar, och i takt med det har pekskärmar blivit tillgängliga för allmänheten igen. Min 5-åring försöker ibland interagera med skärmen på laptoppen och besvikelsen är stor när han inser att javisstja, dethär var inte hand Nintendo DS
För oss andra finns mobiltelefoner med pekskärm, även om de flesta fortfarande använder olika fysiska tangentbord för inmatning av text och siffror.
Anledningen till att pekskärmar blir allt vanligare är förstås att det är enklare och mer intuitivt för många (utom för oss som är så gamla så vi vill ha mekanisk feedback i tangenterna, hehe). Tangentbord är egentligen bara ett steg ifrån dedär gamla vippkontakterna folk använde för att programmera de första persondatorerna. Nästa steg är sannolikt gränssnitt mer integrerade med vår vardag och oss själva, fysiskt i rummet och kroppen. Ögats näthinna som ”skärm”, med datorn integrerad som en del i hjärnan, har funnits länge inom science fiction-litteraturen. Det är väl ett tag tills dess, man kan diskutera om det ens är önskvärt, men det finns andra varianter med transparenta skärmar i glasögonen, med mera.
För lekmannen är också gränssnitt som det i Minority Report ganska häftigt, och många känner väl att Wii är ett steg på den vägen. Själv ser jag framför mej helt tredimensionella projektioner där vi som användare interagerar direkt med projektionen – snurrar, bläddrar, zoomar in och ut, skapar, lägger till och tar bort. Möjligheterna i samband med modellering av ekonomiska kalkyler, stadsplanering, arkitektur av alla de slag, etcetera, är stora. I praktiken finns det dock stora ergonomiska problem med gränssnitt som är beroende av stora och repetitiva gester.
Mot bakgrund av dethär är det väl inte så förvånande att jag, liksom andra, har svårt att vara hänförd över Razorfish Touch Framework. På många sätt skiljer det sej inte från exempelvis Microsoft Surface eller andra liknande intiativ.
Det som skulle kunna vara intressant är om någon lyckas göra en kommersiellt framgångsrik implementation som sträcker sej bortom mobiltelefonin och spelkonsollernas värld.
Jag ser framför mej hur mobiltelefonerna försvinner och ersätts av netbooks med simkort, mer eller mindre integrerade tangentbord och en hörsnäcka för själva telefonin. Pekskärm blir förstås självklart, multitouch.
Vilka blir först ut? Affärsanvändarna eller yrkesarbetarna? Vi får väl se!
Nån gång under 90-talets andra hälft konstaterade jag krasst att jobbar man som grafisk designer så får man lov att finna andra kanaler än jobbet om man få utlopp för sin personligt expressiva ådra.
Grafisk design är en del av användarupplevelsen (fast det begreppet hade man inte uppfunnit än, då). Utformningen av användarupplevelsen styrs av tekniska omständigheter, syfte och mål med webbplatsen eller applikationen, kommunikations- och affärsstrategier, grafisk profil…
Det är alltså inte personliga åsikter som ytterst avgör, utan vilka effekter man vill uppnå – och varför. Tidlös eller modern? Funktionell – för vilken målgrupp?
Frågorna är många.
I vissa fall är svaren också det, och då får man bara lov att prioritera. Tillgängligt för funktionshindrade eller ljud- och formexplosion?
Utifrån det försöker designern ta fram en helhetsupplevelse som på bästa möjliga sätt möter behoven och uppfyller kraven.
Beställarna och produktägarna, som man så käckt kallar dem numera, i dessa Scrum-tider, har definitivt inte begripit det.
Pella Bergquist
Ylva Betinakis
Maria
Christer Rindebäck
