Mer pekskärm åt folket?

I början av 90-talet gjorde jag mina första pekskärmsgränssnitt. På den tiden handlade det mest om stationära kioskinstallationer på muséer och i företagsreceptioner, och ett och annat experiment i regi av de på den tiden statliga monopolen Televerket och Apoteket. Så i mitten av 90-talet kom webben i racerfart och vid 90-talets slut hade alla glömt bort pekskärmarna – teknologin var alldeles för dyr; som om det inte var nog med att det var dyrt att framställa dedär applikationerna som använde skärmarna.
(Jag minns dock hur vi nångång i brytningstiden övervägde att använda Netscape, som kom i nån slags ”kioskversion”. Minns dock inte vad den hette, det var ett par år sedan…)

Sedan dess har mycket hänt. På de institutioner och företag som bedrivit och bedriver forskning och utveckling inom användargränssnittsområdet har man hela tiden varit intresserade av olika typer av pekskärmar. Det har också funnits några rudimentära sådana, som Apples Newton eller Palm Pilot. Sedan ett par år har det emellertid börjat hända saker. Processorkraft och minne kostar allt mindre pengar, och i takt med det har pekskärmar blivit tillgängliga för allmänheten igen. Min 5-åring försöker ibland interagera med skärmen på laptoppen och besvikelsen är stor när han inser att javisstja, dethär var inte hand Nintendo DS

För oss andra finns mobiltelefoner med pekskärm, även om de flesta fortfarande använder olika fysiska tangentbord för inmatning av text och siffror.

Anledningen till att pekskärmar blir allt vanligare är förstås att det är enklare och mer intuitivt för många (utom för oss som är så gamla så vi vill ha mekanisk feedback i tangenterna, hehe). Tangentbord är egentligen bara ett steg ifrån dedär gamla vippkontakterna folk använde för att programmera de första persondatorerna. Nästa steg är sannolikt gränssnitt mer integrerade med vår vardag och oss själva, fysiskt i rummet och kroppen. Ögats näthinna som ”skärm”, med datorn integrerad som en del i hjärnan, har funnits länge inom science fiction-litteraturen. Det är väl ett tag tills dess, man kan diskutera om det ens är önskvärt, men det finns andra varianter med transparenta skärmar i glasögonen, med mera.

För lekmannen är också gränssnitt som det i Minority Report ganska häftigt, och många känner väl att Wii är ett steg på den vägen. Själv ser jag framför mej helt tredimensionella projektioner där vi som användare interagerar direkt med projektionen – snurrar, bläddrar, zoomar in och ut, skapar, lägger till och tar bort. Möjligheterna i samband med modellering av ekonomiska kalkyler, stadsplanering, arkitektur av alla de slag, etcetera, är stora. I praktiken finns det dock stora ergonomiska problem med gränssnitt som är beroende av stora och repetitiva gester.

Mot bakgrund av dethär är det väl inte så förvånande att jag, liksom andra, har svårt att vara hänförd över Razorfish Touch Framework. På många sätt skiljer det sej inte från exempelvis Microsoft Surface eller andra liknande intiativ.

Det som skulle kunna vara intressant är om någon lyckas göra en kommersiellt framgångsrik implementation som sträcker sej bortom mobiltelefonin och spelkonsollernas värld.

Jag ser framför mej hur mobiltelefonerna försvinner och ersätts av netbooks med simkort, mer eller mindre integrerade tangentbord och en hörsnäcka för själva telefonin. Pekskärm blir förstås självklart, multitouch.

Vilka blir först ut? Affärsanvändarna eller yrkesarbetarna? Vi får väl se!

För dethär vill vi nog slippa se -

Många fel blir inte ett rätt

För ganska länge sedan omdesignade Delicious sin bokmärkningstjänst. Förmodligen kände de att de inte såg tillräckligt proffsiga ut, vad vet jag. Många förändringar infördes, många av dem, direkt ickeintuitiva… men det ser ju snyggt ut, förstås.

En av sakerna de ändrade var sin sökfunktion. Du vet, dendär som sitter uppe till höger och där man kan bestämma i vilken mängd man vill söka. Tyvärr har jag ingen bild på den gamla, men sen ett år eller så tillbaka ser det ut såhär -

Vad som inte framgår av bilden är att menyn här aktiveras av att man klickar på pil-knappen längst till höger. Gör man inte det, utan går direkt till Search söker man enbart i de bokmärken som visas på den fysiska sida man befinner sig på. Och jag vet inte hur många gånger jag blivit förvånad över att en sökning jag VET borde ge resultat inte gör det… bara för att minnas att javisst 17… och så får jag börja om.

Jag har upprepade gånger tänkt att dethär måste ju vara ovanligt dumt gjort. Av de som designat tjänsten, vill säga.

Så nyligen gjorde LibraryThing om den sökfunktion som gör att man kan söka i en medlems katalog/bibliotek. Ändringen annonserades på bloggen, och vi användare inbjöds i vanlig ordning att kommentera. Döm om min förvåning när Delicious-gränssnittet dök up igen -

Återigen förväntas jag 1. skriva min fråga, 2. hoppa över sök-knappen för att göra förfiningen, samt 3. hoppa tillbaka ett steg för att aktivera sökningen.

(I grundutförandet ser denna dialog ut som de övriga, med bara en nedåtpil bredvid/i sök-knappen.)

När jag påpekar detta får jag som svar ”att såhär fungerar det på alla webbplatser, utom möjligen på vissa specialistsökfunktioner i den akademiska världen”.

(För den nyfikna är här en länk till diskussionen… jag har slutat bry mej, maken till nedlåtande attityd får man leta efter.)

Ursäkta???

Att flera gjort samma oreflekterade misstag betyder inte att det plötsligt blir rätt. Femhundrabiljonersbiljoner hästflugor KAN ha fel – koskit är INTE gott.

Efter det har jag sett att även Flickr använder den ickeintuitiva sökdesignen -

…men det hade jag inte upptäckt, eftersom jag aldrig behövt använda deras sökfunktion. Så nåt rätt har väl de gjort

Jag hoppas att detta sätt att utforma sökdialoger inte kommer utvecklas till att bli en ny standard.

Även dåliga gränssnitt funkar?

Ett av de största problemen för användbarhetsgebitet är att även dåliga gränssnitt går att använda. Trots det kan jag ändå inte låta bli att reagera när jag ser design som denna -

Vad tänker SlideShare när de gör en design som denna? Har de testat och konstaterat att knapparna är tillräckligt olika visuellt; att avståndet mellan dem är tillräckligt stort; att…

???

Obegriplig biljettautomat

När jag var i London i helgen tänkte jag mig ta Gatwick Express från Victoria Station till Gatwick. Känns som en rimligt bra idé? Snabbtåg, tänker man – express!
Alla som åkt med tåget vet att detdär med express är ett rent skämt; relationen till Arlanda Express är som mellan ett franskt TGV och ett gammalt Jugoslaviskt mjölktåg (ja, det är längesen jag åkte tåg i Europa!) men det är i alla fall rimligt enkelt och bekvämt att resa med – engelska persontransporter är en djungel, och för den tillfälliga besökaren är det enklast med det uppenbara.

Nå, så stod vi där på Victoria Station och tåget skulle gå om 15 minuter. Det fanns en biljettautomat, så det var ju lätt fixat. Trodde vi, ja! OK. Typ av biljett – enkel, standard. Klick. Antal personer? 2. Klick. Välj avgiftsmodell… VA?! Tre skärmbilder fyllda av olika avgiftsmodeller att välja mellan, ingen av dem nåt som kändes lämpligt för två enkelbiljetter. Vi kanske gjorde fel nånstans? OK. Börja om från början… samma sak händer igen. Men; jag hade ju redan angett typ av biljett, inklusive pris? Suck. Vi ger upp och går till den manuella kassan istället.

På vägen TILL London köpte vi varsin biljett i automaten. Jag fick TRE gula kartongbitar – en för att jag satte in kortet med fel sida upp, en som var biljetten, samt en som innehöll samma uppgifter som biljetten men som det stod reciept/kvitto på. Med sånt resursslöseri är det klart att biljetterna måste kosta 215 spänn.

Skillnaden mot London Transports enkla automater är milsvid. Där bara anger man typ av biljett (exempelvis Day Travelcard), antal sådana man vill köpa, och så står det på skärmen BETALA vad det nu är man ska betala, och betalar man kontant räknar den ner. När summa att betala är noll skrivs biljetterna ut. Smärtfritt.

Konstiga instruktioner

Igår hämtade jag för första gången ut tågbiljetter i en av SJ:s automater. Normalt sett har jag haft så gott om tid på mej så att jag valt ”hemleverans’, men för gårdagens resa var inte det en möjlighet.

Gott och väl. Jag anlände till Stockholms Central, letade upp automaterna, skrev in mitt bokningsnummer, mitt telefonnummer. Föredömligt enkelt och bra. Sen skulle jag välja Fortsätt/Enter, och jag läste instruktionen – ”använd tangentbordet för att navigera” (eller liknande). Hm. Det fanns en navigeringskula, och något som såg ut som en touchpad.
Jag försökte använda dem, utan framgång.
Jag försökte trycka Enter (tangenten).
Till slut resignerade jag och tryckte på skärmen.
Det funkade.

Man kan ju undra hur de tänkte när de skrev instruktionen… Fast efter att ha läst Monas inlägg om att använder inte läser instruktioner tänker jag att kanske stod det något sist i den där långa meningen, något som jag borde ha läst.

Hur det nu än är med den saken så funkar det dåligt.

Ljuskontakter och… ljuskontakter – exempel på mindre lyckade gränssnitt

Jag är väl medveten om att detta är på gränsen, men jag kan inte låta bli att dela med mig av detta… a-hemn… speciella användargränssnitt

Jag hittade bilden på ljuskontakten på Pharyngula.

Webbplatser med ”diskreta” gränssnitt är lättare att använda

I sin senaste artikel på UX Matters skriver Joost Willemsen om hur Ajax-metodiken ger oss interaktionsdesigners möjlighet att äntligen skapa webbaserade grässnitt som stödjer användarens beteende och därmed är lättare och mer intuitiva att använda.
Han understryker hur viktigt det är att förstå användningssituationen och att Ajax-glada designers och programmerare utan denna förståelse riskerar att skräpa ner gränssnitten med coola saker som bara kommer i vägen för användarens process.
Artikeln är läsvärd och rekommenderas till alla som sysslar med inetraktionsdesign.

Som exempel använder han resebokning, och på så sätt anknyter hans artikel till ett tidigare inlägg här på Relaterat kallat Man måste tänka lite också…

Andra bloggar om: interaktionsdesign, användbarhet, AJAX

Gränssnitt från forntiden eller framtiden?

Begrunda – en bok. Den har en tjocklek. Den har en höjd och en bredd. Öppnar vi den kan vi titta på satsytan och bedöma om den kommer vara lätt eller svår att läsa. Är det en faktabok kan vi titta i innehållsförteckningen och i indexet. Vi kan bläddra och se om verket har en stor notapparat, och i en skönlitterär bok kan vi titta på sidorna och utan att läsa få en uppfattning om författarens stilistik.

Vilka typsnitt som används, vilka radavstånd, vilken satsbredd… allt avgörs (eller bör i alla fall göra det) av sidans storlek, textens omfattning, karaktär och inriktning – vad är optimalt för läsbarheten, ska det vara möjligt för läsaren att anteckna i marginalerna…

Allt det här verkar vi ha glömt helt. Den kunskapsgren som sysslar med användbarhet har traditionellt helt inriktat sig på menystrukturer, logiska flöden, kombinationer av text och bild/symboler, placering av knappar. Och så ignorerar man kunskap som har haft 450 år på sig att mogna (eller tusentals år, om man tänker på dispositionen som helhet och inte bara på tryckkonstens inflytande); man buntar föraktfullt ihop det under rubriken ”grafisk form”, och kallar det pseudovetenskap, subjektivt tyckande, och inte värt att bry sig om.

Jag blir lika upprörd varje gång. Användbarhet är inte en kvalitet som berör datorer enkom. Det är en generell kvalitet, och även om viss kunskap är mediespecifik så är en hel del det inte.
Därför bör inte ”användbarhet” läras ut som en del av datavetenskapliga program. Därför är det fel att prata om ”människa-dator” och tro att det går att angripa problematiken från system(= maskin)perspektiv.
Var och en som angriper det från enbart det hållet, och ignorerar kunskap om grafisk form och visuell kommunikation, begår tjänstefel.

Våga använda fler kompetenser, fler kunskaper, och alla vi som genomför tester kommer slippa sitta och titta på när system på en teknisk nivå är OK, och på en allmän interaktionsdesignnivå är OK, men själva implementationen är åt h**vete rent grafiskt och därför tvingar användarna att göra fel.

Andra bloggar om: användbarhet, grafisk form