Genom århundradena har människan, i alla fall i vad som skulle kunna kallas västerlandet, jagat det perfekta språket. Syfte och bakomliggande orsaker har varierat, förstås. För drygt tusen år sedan letade man efter urspråket, det första, gudomliga, språket innan Babel (eller efter Noak, om man är lagd åt det hållet – jag är ingendera så för mej kvittar det lika). Andra letade efter dolda sanningar, nyckeln till skapelsen i bisarra ordlekar och alfabetiska reduktionstrick.

Genom århundradena förändrades sökandet. Man kom i kontakt med andra kulturer som man inte enkelt kunde bortförklara som mindervärdiga – Kina, till exempel – och dessutom började nationalstaterna ta form. Somliga språkförsök var elitistiska, syftade till att ge en upplyst elit en nyckel till gud (typ), medan andra var mer ”demokratiska” och motiverade av en vilja att göra det lättare att kommunicera.

Gemensamt för dem kan väl sägas vara att de misslyckades i sitt uppsåt. Visserligen bidrog de till att lägga grunden för lingvistiken som område, men man uppnådde varesej kontakt med skapelsens innersta väsen, lyckades återskapa det ursprungliga språket, eller skapa ett nytt språk att ersätta de befintliga.

Vad har det då med användbarhet att göra?

Flera av de perfekta språken har tagit avstamp i ikoner och symboler. Inget av dem har lyckats och bland de nackdelar som ofta lyfts fram är att symbolbaserade språk är alltför mångbottnade och ambivalenta för att fungera, och att de saknar syntax. Man pekar också på att symbolerna, precis som idiomet är i det talade språket, starkt kulturellt beroende (det senare bidrog också till att omkullkasta drömmarna om det universellt begripliga språket).

Det är väl också det som vi, som användbarhetsexperter, brukar säga – undvik att vara för beroende av ikoner och symboler, kombinera alltid ikon med text, bilden kan inte vara ensamt meningsbärande, tänk på att kulturell kontext varierar… och så vidare.

Samtidigt går verkligheten förbi oss. Överallt finns det symboler, framtagna med förväntan att de ska leda oss rätt. I telefonerna, i programvarorna, på webbplatserna. På flygplatser, längs vägar, i varuhus.

Man kan argumentera för att den typen av symboler inte kräver syntax, men de måste åtminstone vara ändamålsenliga; det vill säga leda folk rätt – inte fel.

Användandet av bilder stannar inte där, dock. Piktogram används flitigt för att ge instruktioner. Säkerhetskortet på flyget är ett sånt exempel, IKEAs monteringsanvisningar ett annat – instruktioner för tillagning av hamburgare på snabbmatsställe ytterligare ett.

Många av de bilder som används är återkommande. Man kan (nog) med rätta säga att en konvention håller på att etableras, både vad gäller vilka bilder som används och hur de används – en slags bildspråkssyntax tar form.

Hur vi som användbarhetsexperter hanterar det är intressant. Den symbol som i Office-programmen används för att symbolisera ’spara (filen)’ – disketten – har för länge sedan upphört att ha någon koppling till verkligheten. Man skulle tveklöst kunna argumentera för att den är föråldrad och borde ersättas. Men under resans gång har den slutat vara piktogram och är numera ett ideogram och som ideogram fungerar den, om inte annat för att den är så välkänd.

Håller ett bildbaserat de factospråk på att växa fram, universellt till sin natur?

Är det så finns en mängd intressanta frågor att fundera över.

Vem sammanställer ”ordboken”, vem skriver ner ”böjningsreglerna”? Idag handlar mycket om best practise och godtycke, precis som det länge var för de talade och skrivna språk vars regelsystem vi idag tar för givna.

En del av det ansvaret skulle kunna ligga på oss – det gör det redan, men det är inte säkert att vi ser det för vad det är och därför hanterar frågan lättvindigt.

Det vi gör idag kan få efterverkningar långt bortom det vi hade tänkt oss eller trott…

Den som är intresserad av jakten på det perfekta språket kan läsa Umberto Ecos The Search for the Perfect Language. Om hur ‘teknologin’ påverkar oss och samhället kan man läsa i Our Own Devices, av Edward Tenner.

Råttan i pizzan. Tror du att det inte finns såna myter inom användbarhetsområdet? Jag är ledsen att göra dej besviken.

Eller, nej, så ledsen är jag inte, förresten.

Min favorithatmyt är ”på internet läser man som ett F”, vilket vi ju alla vet betyder att en normal heatmap visar att en webbplats besökare riktar ögonen mot vänsterkolumnen, för att sedan göra uthopp.

Många använder den ”kunskapen” som argument för vertikalt orienterad vänsterställd navigering. Att en heatmap gjord på en sajt som saknar vänsternavigering inte uppvisar samma disposition inte tar formen av ett F är en helt annan sak, uppenbarligen.

Jag är i grunden kritisk till att metoder som lämpar sig för att verifiera en specifik design används för att motivera generella modeller för interaktion.

Heatmaps kan berätta om användarna ser det du vill att de ska se, på en specifik sida, i en specifik applikation. Att den visar hur användare föredrar att ‘titta på’ – processa – skärmbilder rent generellt är om inte en my så i alla fall tveksamt.

Metoder och verktyg ska användas för det de är bra på. Det gäller även för metoder man gillar

Var går gränsen för när en apparat slutar vara mobil?

Jag är hyfsat nöjd med min iPhone. När folk säger att det är en dålig telefon svarar jag oftast att den inte är en telefon, den är en pytteliten bärbar dator – en kommunikationsmanick i miniatyr som man dessutom kan använda för att prata i telefon med. För det är så det känns. Att väldigt få lyckas göra appar till den som är innovativa på riktigt kan jag leva med. Utveckling tar tid, och just nu är det som när filmkameran kom – en massa stillbilder med lite ryck i, här och där. Men det kommer förändras.

Vad som stör mej är att den inte är sant mobil. Den är lite för stor för att man enkelt ska kunna ta den med sig, eller så kan det vara så att formatet inte riktigt funkar för mina händer. Den halkar lätt omkring, i alla fall, och är lite för stor för att funka i alla fickor. Redan innan den var inne för glasbyte (glaset sprack av sej självt, spänningsspricka) var jag också oändligt försiktig – den KÄNNS ömtålig, och ÄR ömtålig – men nu är jag närmast hysteriskt nogrann med var jag har den. Det påverkar mobiliteten negativt, helt klart.

Ytterligare en negativ faktor är priset. Missförstå mej rätt – jag tycker visserligen att den är för dyr men vad jag är ute efter här är att summan man betalt påverkar användandet. När man står på Slussens tunnelbanestation och väntar på tåget klockan 00:43 en fredag tar man inte gärna upp sin iPhone och kollar om det kommer stå en buss och vänta i Ropsten eller om det kommer gå snabbare att gå hem – domdär killarna som står därborta verkar allt annat än pålitliga… Jag tog inte med den på solsemestern utomlands heller. För stor stöldrisk, plus att jag ville ägna semestern åt annat än att vara aktsam om en telefon.

En mobil manick måste vara slagtålig, eller i alla fall inte ömtålig. Men jag ska vara ärlig – det finns en massa tillbehör att köpa som hanterar just detta. Skyddande plastfilm som kostar allt mellan 40 och 200 kronor, beroende på om du bara är orolig för repor eller vill undvika krosskador på glaset. Fodral som skyddar själva apparaten, från 150 spänn… Hallå! En iPhone kostar mucho dinares att köpa! Ska man sen behöva köpa till en massa prylar bara för att få den att hålla ihop på ett normalt sätt?!

Nej, iPhonen är inte en sant mobil manick. Men en dag kommer det komma en annan lur, en som gör allt detdär som iPhone kan och som dessutom håller… kanske Android-lurarna är en bit på vägen.

Vi får väl se.

Idag landade så en rapport virtuellt på e-Delegationens webbplats i form av ”Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning” (SOU 2009:86). Det är en rejäl rapport på drygt 280 sidor. På sidan 51 återfinns ett förslag om att vägledningen ska uppdateras för att bättre reflektera WCAG 2. Jag har inte hunnit lusläsa rapporten ännu men tycker det är trevligt att e-Delegationen aktivt tar över förvaltandet av dokumentet och WCAG 2 är ett bra utgångsläge för en bearbetning. Jag är ingen fulländad expert på vägledningen men vissa avsnitt är något traditionellt ”webborienterade” dvs. webbsidor i traditionell betydelse i form av en plats där en myndighet lämnar information och samhällsmedborgare konsumerar denna med viss begränsad interaktion. Exempelvis pratas det om ”sidor”, något som inte alltid är ett så självklart begrepp längre, vi ser mer dynamiska lösningar och rena webbapplikationer. Tjänster såsom twitter, bloggar, wikis mm. hamnar också lite utanför dessa ramar och vi kommer se mer och mer aggregerade tjänster. E-delegationen tittar ju exempelvis mycket på samarbetet mellan myndigheter vilket kan antas snabba på den här typen av mer 2.0-orienterade lösningar. WCAG 2 kan nog ge en hel del input till den nya vägledningen även i frågor rörande detta men jag hoppas man får tid och möjlighet att se över dokumentationen som helhet även där WCAG 2 inte har en direkt påverkan.

Det kommer säkert fler funderingar kring rapporten längre fram.

För att läsa rapporten från e-delegationen se: http://www.edelegationen.se/node/254

Nu är e-delegationens webbplats uppe och snurrar. För den som inte känner till e-delegationen så är de tänkta att koordinera aktiviteter inom det relativt komplexa området e-förvaltning för offentliga myndigheter. Delegationen är inrättad av regeringen och bedriver idag främst ett utredningsarbete som ska ligga till grund för ett fortsatt arbete. En första rapport presenteras den 19 oktober.  Bland punkter i uppdraget som finns på deras sida nämns också frågor som berör tillgänglighets- och användbarhetsområdet. Det ska bli intressant att se vad som kommer fram rörande dessa punkter i det kommande materialet. Besök webbplatsen för e-delegationen för att läsa mer kring uppdraget på http://www.edelegationen.se

En intressant aspekt är att man kan hitta det gamla Vervamaterialet vilket nog är den första officiella hemvisten för detta material. Detta material kan nås på: http://www.edelegationen.se/content/innan-e-delegationen-bildades

Över 70 procent av de tillfrågade medarbetarna i företagen tycker att det är lättare att hitta den kunskap som söks på webben än internt.

AIIM-undersökning, refererad i CS 20091002

Artikeln låter inte berätta vilka företag som ingick i undersökningen, och AIIM låter inte kreti och pleti ta del av sina publikationer så jag har inte kunnat ta reda på några detaljer. Undersökningen handlade i alla fall, kan man anta av ingressen, om hur företagen hanterar sociala medier.

Hur det än är med den saken är det intressant att det förhåller sig på dethär sättet, och det visar på hur stor sprickan är mellan företagsledningarnas kontrollbehov och medarbetarnas beteendemönster och strategier. Förmodligen inverkar IT-strategierna negativt också. Om man är IT-ansvarig måste man se till att hålla förvaltningskostnader och annat nere och därför lockas många att välja en strategi där man bara använder produkter från IBM eller Microsoft. Båda tillhandahåller stora verktygslådor fulla med saker, och båda kräver en grad av kompetens och erfarenhet som inte många har för att man ska kunna använda produkterna på ett effektivt sätt.
Kopplar man ihop det med företagsledningarnas centraliserade synsätt är det givet att man får en företagsmiljö som är så svårnavigerad att det blir enklare att fråga folk man känner eller att söka på internet.

Här ligger förstås också grunden till att konceptet med sociala medier upplevs som svårhanterligt av företagens övre chefsnivåer. Jag har inga bevis för det men min känsla är att inom en hel del företag som idag använder sociala medier så är det en enskild stab eller enhet som driver det och att VD, ledningsgrupp och styrelse står oförstående inför vad som händer… men så länge det fungarar och är en framgång låter man det vara.

Jag har inget dunderrecept på hur man ska hantera frågan, och i ärlighetens namn är jag skeptisk till de som idag säger att de har det – mirakelkurer håller sällan vad de lovar och många glömmer att företagskultur och verksamhetsområde, för att inte tala om interna incitamentsmodeller och ekonomiska strukturer (hur man mäts) har en stor påverkan på vem som säger och gör vad, och hur.

Men en sak är säker – utvecklingen går vidare och förhoppningsvis är trenden just nu ökad transparens, med eller mot företagsledningarnas vilja.

I artikeln The Battle Between Usability and User Experience skriver Thomas Baekdal -

Usability is about the ”ability to use” something. The aim for a usable product is to make it easy to use.

A product has a high level of usability when:

• It requires less mental effort to use
• the frequency of mistakes using it is less, or when the mistakes are less disastrous
• it is more powerful, where ”more powerful” means that it can be used to do more or do it faster
• it is more learnable, that is, when a person can figure it out quicker

(source: Rensselaer Polytechnic Institute)

Making usable products is thus fairly simple. You have clear metrics you need to achieve, and you can analyze how to get a good result.

…och fortsätter med att säga -

User-experience is not like usability – it is about feelings. The aim here is to create happiness. You want people to feel happy before, during and after they have used your product.

Min personliga åsikt är att han här är delaktig i att skapa en konflikt som inte behöver finnas men som har orsakat en hel del sveda och värk genom åren.

Användbarhet i sin klassiska form bär ett tydligt arv av naturvetenskapliga värderingar där endast det kvantifierbara är relevant. Det är då en ren ingenjörskonst, vilket betyder att om man följer regelboken kan man inte göra fel. Men vi vet ju alla att det inte är riktigt så enkelt.
”Skriv tydliga fältetiketter” får genast följdfrågan ”för vem?” och det är såna frågor som har fått till följd att ”usability” glidit över till att bli en av flera komponenter i det som är ”user experience” – vad som är användbart varierar med sammanhanget, och det går inte att bortse ifrån. Samtidigt är det svårt för en och samma person att omfatta alla de kompetenser som ingår i begreppet User Experience – usability (som ju också består av ett flertal kompetenser), grafisk form och visuell kommunikation, gränssnittsutveckling, och tillgänglighet – och därför segmenteras området.

Är det en konflikt? Jag tycker inte det. User Experience är så mycket mer än klassisk ingenjörsdriven usability. Usability som begrepp handlar om att uppnå nyttoeffekter som enbart kan realiseras om hela användarupplevelsen tas om hand. Annars blir det bara lite läppstift på grisen.
Att kalla de User Experience handlar bara om att ge plats för alla de kompetenser som faktiskt behövs för att användbarhet och nytta ska kunna uppnås.

Idag fick jag ett (en?) tweet från en bekant som liksom jag är fascinerad av kartor. I mitt fall handlar det i synnerhet om tunnelbanekartor av olika slag. Trots att utmaningen är rimligt simpel finns det en uppskö av olika designlösningar, världen över, och de är intressanta ur perspektiv som informationsdesign, typografi och grafisk design men inte minst användbarhet – nyttan med kartan kan endast uppnås om den är begriplig!

Nå, platsen min bekant pekade på var The World’s Best Alternative Subway Maps, från Treehugger. Via den hittade jag en alternativ karta över New Yorks tunnelbana – KickMap.

Det intressanta med den är kanske inte i första hand utförandet. Inte heller det att Metropolitan Transport Authority, som kör tunnelbanan ifråga, avvisat den alternativa designen – sådant händer hela tiden. Nej, det speciella är att Eddie Jabbour, som gjort kartan, gjort den till en iPhone-applikation med utökad funktionalitet såsom att man kan välja att se kartan i nattutförande, med de linjer som då går och med kopplingar till Google Maps, med mera. Det betyder att det inte spelar så stor roll vad MTA tycker – de som har en iPhone kan använda kartan ändå.

Samma sak gäller Res i STHLM, som på ett tydligt sätt utmanar SL med en enkel och lättanvänd reseplanerare.

Klarar trafikutövarna av att möta denna nya tid?

I början av denhär veckan var jag i Norrköping. För att ta mej dit skulle jag boka en tågbiljett. Hur enkelt som helst, eller hur? Men nej.

Nu ska inte tro det är SJ jag ska klaga på. SJ:s biljettbokning är ett under av användbarhet jämfört med vad jag nu ska beskriva.

Logica är ett stort företag, och många så stora företag har särskilda avtal med reseförmedlare. Vi har avtal med Carlson Wagonlit. För att det ska bli så billigt som möjligt för företaget krävs att vi bokar alla våra resor via en särskild reseportal. Den är riktigt rikigt dålig. Tekniskt sett förmodligen felfri, men mer eller mindre omöjlig att begripa – dåliga instruktioner, ologiska flöden och fält som inte fungerar som man kan förvänta sej att de gör. Och så vidare.

Men det är inte ens det jag ska prata om här. Trots att det tog mej 40 minuter och ett samtal med vår reseansvariga här i Sverige för att kunna boka en tur och retur till Norrköping.

Nej, istället är det dethär – mitt enda alternativ vad gäller den faktiska biljetten är att hämta ut den i en biljettautomat.
Bokningsbekräftelsen kommer i ett långt mail, och innehåller ett bokningsnummer. I absolut sista sekunden bestämmer jag mej för att skriva ut den fil som bifogades mailet. Jag viker ihop pappret och lägger det i min väska.

Det är sommartidtabell på bussarna, så jag kommer till Centralen redan före 7, trots att tåget ska gå först 07:21. Jag går fram till en ledig automat, använder telefonen för att läsa mailet med bokningsnumret, slår in bokningsnumret…. FEL FEL FEL!!! Detta är inte ett giltigt bokningsnummer, tyvärr!!! OK, tänker jag, och öppnar den bifogade filen. Samma bokningsnummer där.

Så jag tar fram pappret. När jag tittar noga finns ett ANDRA bokningsnummer. DETTA är SJ:s nummer – anger det, och allt är frid och fröjd. För säkerhets skull kollar jag om jag hade kunnat se detta nummer via telefonen. Men nej. Det finns ingenstans i mailet, och den bifogade filen är en pdf och den går INTE att förstora, inte i min iPhone i alla fall. Vilket betyder att bokningsnumret är cirka 2 pixlar högt – dvs inte läsbart.

Designat, ja. Feldesignat? Också ja.

Som användbarhetskonsult har man en hel låda full med olika verktyg att välja på när man tar sej an ett uppdrag, och hur man väljer beror ju till stora delar på vad syftet med uppdraget är. Förstås. Ibland är det uppdraget att ta reda på vad man skulle kunna göra istället för det som finns idag, eller att ge förslag på hur man kan förbättra ett befintligt system.

Det finns två sätt att angripa det – det ena är att försöka förstå situationen och därefter ge förslag. Det andra är att be användarna om råd, och sedan utgå från deras förslag.

Den senare varianten är inte bara slö, utan även oprofessionell. Den har lånat element från hur marknadsföringsföretag testar nya smaker på halstabletterna för att utröna om någon gillar dem och hur de ska förpackas för att bli sålda.

Ett skämtsamt men ändå typiskt exempel på hur det kan gå finns på Anvandbart.se.

Vi vet redan att majoriteten av mänskligheten är ganska ointresserad av förändringar. Vi har överlevt såhär länge därför att vi är bra på att förutse risker och därför att vi trivs med det vi känner till väl. Förenklat sett.

I all vår konservatism är vi alla begränsade av våra erfarenheter och insikter. Somliga idéer återkommer igen och igen. Att de inte används mer frekvent beror ofta på att även om idén var bra så funkade det inte i verkligheten. Vi är, i vissa situationer, de som sitter på den erfarenheten.

Tricket är att förstå hela situationen. Vad som ska göras, varför, och under vilka omständigheter, av vem eller vilka, och sedan ta fram ett hur som fungerar så bra som möjligt.

Att då låta användarna bestämma över ”hur” kommer inte gagna någon.