Två saker retade mej. För det första – den bristande argumentationen. När de enda argument man har är ”alla gör så” och ”alla har alltid gjort så” så har man inget argument.

Lyssna själv. ”Alla andra klär sej i blått så då är det så man ska göra” kanske inte känns så illa men ”alla andra retar Johan så då måste det vara OK” borde tända varningslampor.

Om alla alltid hade gjort som man alltid hade gjort skulle jorden fortfarande vara platt, solen snurra runt jorden och ingen skulle ha en aning om att smittsamma sjukdomar orsakas av virus eller bakterieinfektioner. Att ifrågasätta och att bygga sina argument på fakta driver oss framåt. Och det är bra.

För det andra – Nielsen har en unik ställning i branschen. När han talar lyssnar folk, okritiskt. Effekterna av hans råd påverkar många användare, beställare och utövare, världen över. Det gör att han har ett särskilt ansvar för det han säger. När han gång på gång (senast i Alertboxen ”Kindle Fire Usability Findings”) basunerar ut sina egna personliga åsikter som om de vore sanningar gjutna i betong visar han att han inte tar det ansvaret.

Så kommer jag då in på den spaning jag ursprungligen hade tänkt mej skriva idag. Från att ha varit den dominanta modellen för navigering oavsett tjänstens syfte kan man se allt fler webbplatser som frångår vänsternavigering, antingen helt eller delvis. Befriande. Jag är verkligen inte anhängare till teorin om ”one size fits all”. Tvärtom bör man göra en bedömning där ägarens syfte och besökarens mål vägs in, innan man fattar några beslut i den vägen.

Att paradigmet nu bryts tolkar jag som att allt fler börjar titta på ändamål, effekt och nytta, och på att branschen professionaliserats – alltihopa bra saker.

Inte en dag för tidigt.

En av mina starkaste invändningar mot genomgående vänsternavigering stärks av utfallet av eyetracking-tester. Med tanke på att resultaten alltid anses STYRKA placering av navigering till vänster är det intressant i sej, eftersom det pekar på hur svårt det är att tolka den insamlade datan (vilket i sej tyder på att de flesta tester är dåligt sammansatta).

I vilket fall som helst – majoriteten av alla eyetracking-tester visar att användarens fokus är centrerat kring den övre vänstra kvartilen, samt i gränslandet mellan de två övre kvartilerna. Om det beror på att alla de testade sajterna hade sin mest intressanta information där eller inte är svårt att avgöra. Men när andra säger att just på grund av att fokus ligger där det gör är det där navigationen ska placeras säger jag istället att det är där man ska lägga den viktiga meningsbärande informationen; det användaren letar efter, och det som kommunicerar vad sajten handlar om.

Placerar man den kompletta innehållsförteckningen – en navigation är, i grund och botten, en innehållsförteckning – på den plats där användaren har störst fokus signalerar man att just förteckningen, inte innehållet, är det viktigaste.

I vissa fall är såklart innehållsförteckningen oerhört central. Men i många fall är den sekundär. Vad som är viktigt är istället att användaren lyckas göra det hon ska, så snabbt och smärtfritt som möjligt.

En naturlig konsekvens av detta är att man först tänker ”vad vill användaren göra här” och sedan ”hur ska jag gå tillväga för att göra det så enkelt som möjligt för användaren”. Förhoppningsvis är det det som nu börjar hända – ett skifte från det förhärskande ”såhär navigerar man, hur ska jag då strukturera och namnge saker för att användaren ska hitta” till ett mer nyanserat ”jag måste förstå användaren innan jag designar en lösning” - inte bara en modenyck. Att kategoriska uttalanden, som Nielsens, får ge vika för kritiskt tänkande.

Jag håller tummarna.

Den konspiratorskt lagde kan undra över om någon har funderat ett extra varv. Eller så är det en algoritm som behagar skämta med oss

Utrymme för reflektion, i vilket fall som helst!

Det gjorde mej nyfiken på att se om min reaktion var typisk. För att ta reda på det bestämde jag mej för att göra en snabb enkätundersökning. Eftersom det var en snabb undersökning är resultatet lite skevt – 78% av de som svarade är i åldersintervallet 31-65 år, och man kan anta att många har hög datorvana. Trots det var resultatet intressant. Bland annat visade det sej att hela 49% gjorde som jag och valde bort tjänsten, medan 13% inte ens hade ett Facebook-konto. Resterande 36% valde att tillåta kopplingen men enbart om de verkligen ansåg att tjänsten bidrog med något de inte kunde få på annat sätt.

En majoritet av dessa kommenterade särskilt att de inte ville att tjänsten skulle byta annan information med Facebook än rena inloggningsuppgifter och hela 59% uppgav att de inte ville att okända företag eller verksamheter skulle kunna få tillgång till deras information.

Över 80% av respondenterna ansåg att smartphones, datorer och internet är en förutsättning för att de ska kunna leva som de gör (95% för de som inte har något Facebook-konto).

Undersökningen visar att många är skeptiska till Facebook. För de flesta är det en fråga om personlig integritet – man vill ha kontroll över vem som får se vad, hur och när. Tvärtemot vad man skulle kunna tro handlar det om människor med hög datorvana som rör sej i flera digitala forum och som i sitt dagliga liv använder internet för att göra en mängd olika saker. (Med tanke på hur Facebook använder och vill använda uppgifterna om sina användare verkar det finnas grund för den skeptiska hållning många verkar ha.)

Min slutsats är att man ska tänka sej för innan man kopplar ihop sin tjänst med Facebook. Särskilt gäller det om man planerar att låta tjänsten publicera saker, i användarens namn, i dennes Facebook-kanal, utan att användaren själv ges möjlighet att kontrollera flödet.

Innan man fattar ett sådant beslut måste man noga ha tagit reda på vilka målgrupper man vänder sej till och vilka beteendemönster de har, och framför allt ska man vara medveten om att dessa sannolikt inte följer de mönster man kan tro.

Hela rapporten finns på Slideshare.

Det finns i resultatet flera intressanta trådar att spinna vidare på/utforska. Jag kommer göra så under våren 2012, men nu är det jul

På så sätt har Arla haft ”tur”. Nu är nog den turen slut. För detdär mailet innehöll en inbjudan att bli pilotanvändare till deras nya tjänst/webb/community 225grader.se. Tja, tänkte jag, det kan ju vara intressant, om inte annat från ett rent professionellt perspektiv. Det var bara ett problem. Enda inloggningsmöjligheten var via Facebook.

Detdär med Facebookintegration är allt mer vanligt förekommande men många har valt att tillåta användarna att logga in på andra sätt också. Så icke 225grader.se. Där är enda alternativet Facebookinloggning, och liksom i andra fall när Facebookinloggning är alternativet möts man av följande dialogruta -

Så, en community för att dela recept och matprat med andra vill ha hela min lista på ”vänner”; kommer posta en massa saker i mitt namn, på FB; och kolla på min information även om jag inte är aktiv på forumet. Självklart valde jag Tillåt inte/Don’t allow. Nån kontroll vill man ju ha!

Och om jag tänker efter kan jag inte påminna mej ett enda tillfälle när jag klickat på Tillåt/Allow. Så inte heller denna gång. Och det trots att sajten verkade ganska intressant.

En snabb undersökning säger att jag inte är ensam. I skrivande stund har 86 personer svarat på den enkät jag lagt ut för att ta reda på om jag var ensam i min reaktion (svara gärna, ju mer data desto bättre!).

Av dessa har 0% svarat att de klickar Tillåt/Allow. 38%väljer Tillåt/Allow efter noga övervägande om tjänsten är värd det eller inte och hela 47% klickar Tillåt inte/Don’t allow direkt, utan vidare funderingar. Resten (15%) har inget Facebook-konto (och av dessa  säger 92% att datorer, smartphones osv är grundläggande prylar man behöver).

70% av alla som klickar nej direkt är kvinnor, medan omvänt förhållande råder för de som trots allt väljer Tillåt/Allow – där är 70% män.

Jag vet inte hur Arlas målgruppsanalys för 225grader.se ser ut. Men en sak är säker – genom att enbart förlita sej på inloggning med Facebook ID har man kraftigt begränsat deltagandet och tillgängligheten.

#fail, om jag så får säga det.

Hallelulja!

…men nej? Vadnudå?

Ingen nämnd, ingen uthängd, men genom åren som konsult, drygt 20, har jag jobbat med ett brett spektrum av företag och verksamheter och då kunnat se effekten av ett stort antal sätt att organisera sin IT-verksamhet och sin affärsutveckling. Och min spontana reaktion är att även om intentionerna är värda att applådera är  den praktiska effekten av vad Riksbyggen nu tänker göra att varje enskilt stuprör skapar sina egna IT-system och tjänster.

Affären och verksamheten i stort (och användare, både internt och externt) skulle vinna på att systemen delade information. Men eftersom varje låda äger sin egen unika aspekt av den gemensamma informationsmängden även rent ekonomiskt och i sin unika roll kanske inte får ut så mycket av samordning så blir det ingen samordning. För det kostar pengar.

Varje chef värnar om sina siffror. Helheten blir ett ansvar för VD eller GD och om de inte skapar incitamentmodeller och tydlig ekonomisk styrning som premierar samordning så blir det inte heller något med saken.

För även om alla inblandade förstår problematiken så är det inte på helheten utan på det egna resultatet man mäts.

Jag har sett det igen och igen och igen; hur intressenternas behov och förväntningar ligger på en nivå som de faktiska styrmedlen och systemägarstrukturerna inte klarar av att möta, och det är aldrig styrmedlen eller systemägandet som får stryka på foten – det får verksamhetens affär eller verksamhet göra istället.

Självklart hoppas jag att jag har fel. Jag håller tummarna för att man på Riksbyggen faktiskt ändrat inte bara i budgetfördelningen.

Hoppas hoppas…

Idag äger en stor del av svenskarna en smartphone som erbjuder tjänster och möjligheter som inte fanns för fem år sedan. Jag tror ganska många aktörer är tagna på sängen av det snabba genomslaget och det är verkligen fascinerande hur snabbt det gått. Vi ser en ökad diversifiering av enheter och miljöer där människor använder it-lösningar. Vidare påverkas användningen av tjänster då de blir tillgängliga i nya typer av sammanhang såsom exempelvis via Ipad och pekplattor.

Många är i uppkopplade konstant till tjänster men på olika sätt och med olika behov beroende på var man är och vilken typ av enhet man använder sig av. Att skapa ändamålsenliga lösningar handlar alltså inte bara om att göra något bygga något rent tekniskt för en viss typ av enhet utan förstå de specifika behov och möjligheter som olika enheter erbjuder.

Ifrån ett verksamhetsperspektiv kan detta påverka verksamhetens strategi och affärsmodell genom de möjligheter som erbjuds i och med Post-PC eran.

Inom UX-området finns det många spännande utmaningar då en stor del av de principer, vanor och mönster har byggts upp under eran då desktopdatorerna med dess metaforer varit dominerande (detta gäller även it-branschen i stort). Nu är det helt nya typer av enheter med nya interaktionsprinciper och användningsvanor vi ser framför oss och även om mycket har hänt är jag säker på att helt nya infallsvinklar och metoder kommer dyka upp den närmaste tiden.

På sajten finns diskussionsforum. Det är raka trådar så svarar man på något längre upp inleder man sitt inlägg med numret på den post man svarar på. Inga konstigheter. Så när jag möttes av nedanstående tänkte jag – oj, här har de ändrat. Tidigare aktiverades meddelanderutan genom tryck på länk, men nu är den synlig hela tiden, sist i tråden -

Enkelt textinmatningsfält, placerat efter senaste inlägget i tråden

Så kikade interaktionsdesignern i mej fram och krävde att jag skulle trycka på Reply, för att se vad som skulle hända. Döm om min förvåning när ytterligare ett textinmatningsfält blev synligt!

De två inmatningsfälten; det nya mellan senaste meddelandet i tråden och original-inmatningsfältet

Den rådige förstår att det nya fältet innebär att man svarar direkt på det meddelande vars Reply-länk man tryckte på. Lite förvirrande bara med TVÅ inmatningsfält ovanpå varandra

Men nå, det är inte slut här. För trycker man nyfiket på More händer detta -

När man väljer More expanderas nya val ut. Vart hör dom?

Valen ser ut att höra ihop med textinmatningsfältet men av sammanhanget kan man dra slutsatsen att de hör till inlägget.

För mej visar dethär hur otroligt viktigt det är att den visuella designen samspelar med interaktionsdesignen. För i grund och botten är det inte fel på själva interaktionen, även om den är tvivelaktigt placerad. Nej, det är bristen på gruppering som är problemet – hjärnan får inte tillräcklig hjälp att sortera informationen. Här kunde den grafiska formen kunnat komma till undsättning. Men det vet ju alla – form är något oväsentligt, nåt man kan lägga till efteråt. Inte.

Det är min erfarenhet att i många situationer räcker inte interarktionsdesignen hela vägen fram – den är logisk, den är i linje med hur man utför en viss handling i liknande system, den är på sitt sätt optimal för situationen… men först när man lägger på formen blir det tydligt för användaren vad man förväntas göra och hur.

Med tanke på det är det extra märkligt när beställare säger ”här är formen, gör nu interaktionsdesignen” eller tvärt om. Eller när man, som i exemplet ovan, bortser helt från formgivningen och låter ”dethär ser modernt ut” styra. Förhoppningsvis är det något vi kommer se allt mindre av framöver.

Här pratar vi om produkter som har funnits med i branschen under en ganska lång tid och då undrar jag varför man inte kommit längre med att försöka förbättra dem så att man intuitivt kan förstå hur något ska användas rätt på en gång? Med USBn har jag än så länge inte sett någon riktigt bra lösning förutom att man ibland kanske har usb-symbolen på ena sidan av kontakten men vad säger det mig om att den sidan då ska vara riktad uppåt? Tittar man riktigt noga på den symbolen så kan man i och för sig se en liten, liten pil men vem lägger märke till den och är den verkligen så självförklarande? Nej, här skulle ha gjorts ett grundligare jobb redan från början innan denna utformning blev så brett utspridd till så många olika typer av applikationer. Man skulle ställt sig frågan om det fanns möjlighet till en annan lösning där man inte kunde sätta in en kontakt på ”fel” sätt. Funderade de någonsin på att utforma kontakten så att kablarna inne i den var placerad i mitten istället för nedre kanten eller till och med en cirkelformad kontakt? Det lär jag väl aldrig få veta svaret på men att användarna inte blev involverade i detta arbete eller att man inte ens nu anstränger sig för att göra det bättre är tyvärr rätt tydligt.

Kraven finns där för att det är en stor lucka mellan affärs- och verksamhetskonsulternas abstrakta rapporter och den faktiska systemimplementationen de ibland förordar. Så långt allt väl. Men vad är kraven egentligen bra för? Vad försöker de beskriva?

Jag hävdar bestämt att krav är en artefakt av ett alltför ingenjörsorienterat arbetssätt. Ett arbetssätt där man trots allt uppmärksammat att man på något sätt måste definiera och specificera vad det är som ska göras, visst. Problemet är att så fort kraven är formulerade glömmer man varenda ord om vad, varför och för vem. Du kan ha kartlagt och skrivit personas, definierat scenarios, vad som helst, men när kraven finns där är det dom som styr. Obevekligt. Och i 9 fall av 10 levereras ett system som uppfyller tillräckligt många av kraven för att leveransen ska vara godkänd men som inte går att använda och som inte fyller nån affärsnytta.

Pengar i sjön.

Och det värsta är inte att jag säger dethär utan att det faktiskt händer. Igen och igen och igen. Och beställarna svarar med att försöka bli bättre och bättre på att skriva krav. Blir det det?

Inte så vitt jag vet.

Snarare har kraven förvandlats från generella ”bilen ska vara bränslesnål” till specifika ”bränsleinsprutningen måste vara kalibrerad till 0,00001% marginal”. Kontraproduktivt.

Därför har jag börjat prata om att krav är föråldrat. Vill man verkligen uppnå affärsnytta kartlägger man behov och förväntningar och matchar dem mot verksamhetens strategier och visioner.

Detdär är ju inget nytt för de flesta av oss. Men nästan alla arbetar fortfarande med krav och kravhantering – det är till och med en särskild yrkesroll och i linjeverksamhet har man ofta kravhanterare anställda; först tar man fram behoven, målen och konceptet. Sen simsalabim gör man krav.

Och där någonstans tappar man bort hela nyttan med investeringen.

Som en konsekvens av detta provar jag just nu med att strunta i krav. Det enda (sic!) som behövs är ju egentligen att kartlägga, prioritera och balansera alla intressenters behov och förväntningar, inklusive affärsstrategierna och målen. Sen dokumenterar man det i koncept, design rationale, lösningsarkitektur och interaktionsdesign. Hur exakt man går till väga beror ju på om man implementerar standardsystem, om man gör en app till en padda, eller vad det nu är, men i grunden är det ju inga konstigheter.

Självklart måste man ha koll på informationsarkitektur och verksamhetsregler och en massa andra saker. Men så fort man gör krav av dem blir det de som styr, inte nyttan eller meningen med hela investeringen.

Och hela meningen med det vi gör är ju att det ska bli nytta, nytta och ändamålsenligt!