Enkätens vara

I vintras skrev Internet World:s Magnus Höij att han tyckte att det var dags att döda webbenkäten. Vid en första anblick är det svårt att inte hålla med – för vem är INTE irriterad på alla dessa enkäter som dyker upp, i tid och otid?

Jag tror att en majoritet av alla som arbetar med användarupplevelsen står bakom tanken att svaret på ens frågor inte står att finna i intressenternas – användare, ägare, kunder, anställda… – egna åsikter och idéer om hur saker och ting borde fungera; istället ska man observera beteenden och dra slutsatser. Man betraktar och lär, får idéer, planterar dem, och ser vad som händer.

Ett sätt att betrakta användande på är att samla in statistik. Det är en väldigt populär metod, med rötterna djupt i ett ekonomistiskt tänkande. Ni vet – ”man kan bara styra det man kan mäta”. Följaktligen är besöksstatistik är en av de metoder som Höij pekar på som ersättning för dedär elektroniska formulären vi antingen klickar bort eller, som han påpekar, ljuger i när vi berättar om oss själva.

Men som i så många andra fall är inte frågan om en metod eller ett verktyg alltid är bra eller dåligt. Istället handlar det om hur, när och varför man använder den.

Enkäten som sådan är ett kvantitativt verktyg. Det betyder att man med fördel använder det för att samla in kvantitativa data.

Även besöks- och sökstatistik är ett kvantitativt verktyg. Det betyder att du egentligen inte vet varför besökarna väljer att göra som de gör – du bara ser ATT de gör.

Att de båda är kvantitativa verktyg betyder inte att de gör samma saker; att de är mot varandra utbytbara. Nej, frågan är istället en helt annan, och kanske mer besvärlig, fråga, nämligen – VARFÖR mäter du? VAD vill du uppnå? VAD vill du styra?

Ska man kunna svara på de frågorna behöver man ha en strategi; för att kunna ha en strategi måste man ha en vision. Vill man kunna mäta om de taktiska åtgärder man implementerar har önskvärd effekt måste man definiera målens mätpunkter. Vilka mätpunkter och mätmetoder man väljer påverkar resultatet.

Många strävar efter att reducera antalet mätpunkter. Ett reducerat mätande resulterar dock i en reducerad bild – ungefär som när låg bandbredd gör att bilden på den livestreamade fotbollsmatchen inte riktigt går att följa; man måste helt enkelt extrapolera från de data man har och ju färre punkter med tillförlitliga data, desto bredare blir gissningarna.

Samtidigt är det opraktiskt att alltid se hela bilden – det tar för lång tid att bearbeta datat. Istället måste man välja ett balanserat mellanting där vare sig dataförlust eller tidsåtgång och kostnad blir för stora.

Bäst blir resultatet om man har ett antal olika typer av sätt att få in information. Själv använder jag exempelvis ibland enkäten som ett sätt att ge en kvantitativ dimension åt något som framkommit i djupintervjuer, särskilt om uppdraget är sånt att olika typer av observationsbaserade metoder inte är praktiskt möjliga att använda. Ett antal utvalda demografiska data att korsreferera mot samt grundfrågan och man är uppe i maxnivån för acceptabelt antal frågor, dvs 5-7. (Taket finns av två skäl – dels vill du ha många svar, vilket betyder att enkäten måste vara så smärtfri som möjligt för respondenten, dels ökar svårigheten att tolka svaren logaritmiskt med antalet frågor du ställer.) Resultatet är verifierandet (eller inte) av en hypotes.

Nyckeln är att veta exakt vad man vill ha reda på. Alltså raka motsatsen mot de allmänt hållna standardenkäter vi bombarderas med. Och som alltså även jag vill bli av med.

Går intranätet i takt med verksamheten?

Intranätet som företeelse börjar få ett ansenligt antal år på nacken. För min egen del rör det sig om över 17 år av olika typer av intranät som passerat revy, både som användare, tillverkare och utvärderare av andras (som jag varesej tillverkat eller varit användare av).

Numera behöver man inte bygga hela sitt publiceringssystem själv – något som jag annars gjort vid mer än ett par tillfällen – och det är naturligtvis en fördel. En annan fördel är att det nuförtiden pågår aktiva kunskapsutbyten och diskussioner om hur man tar fram och underhåller ett intranät, exempelvis på på Facebookgruppen Intranätutveckling (som jag för övrigt rekommenderar för alla som ännu inte hittat dit – just nu kan man tro att det mest är offentlig förvaltning som har intranät och så är ju inte fallet).

Det pratas också mycket om mål, och det tycker jag är bra. Jag brukar säga att har man inget tydligt business case, som man säger i konsultvärlden, så ska man inte heller göra vad det nu är man tänker göra. Det borde inte vara så kontroversiellt men i IT-världen kan man fortfarande hoppa på tåget utan att ha en aning om vart man är på väg, och varför. Trots att biljetten är ruskigt dyr.

Men. Det man oftast väljer att göra är att prata med alla som sitter på det riktningslösa tåget och frågar dem vad de kan tänkas ha för mål med sin resa. Sedan tar man fram lämpliga mål och en idé om hur man kan få så många som möjligt att komma dit de vill, baserat på resultatet av undersökningen.

Resan, totalt sett, har stora möjligheter att bli oändligt mycket mer värd pengarna om alla inblandade redan från början vet om tåget ska gå till Partille. Då slipper man liksom anpassa resvägen efter de som plötsligt kommer på att de ska till Paris. Det blir liksom lite jobbigt när tåget ska byggas om till flygplan. Ändå är det så man ofta gör när intranät kommer på tal.

Så, vad har man ett intranät till?

Två saker behöver man veta när man bestämmer sej.

Den första är – vad är syftet med vår verksamhet? Och hur kan vi bäst stötta syftet?
Varför finns vi? Vad står det i affärsplanen eller i verksamhetsplanen? Har ni några områden som prioriterats av strategiska skäl?

Exempelvis så kan man i en kommun ha bestämt sej för att fokusera på skola och utbildning under perioden; en myndighet kan ha i sitt uppdrag att korta handläggningstider; ett företag kan ha som mål att vinna marknadsandelar.

Vad krävs för att organisationen ska kunna göra det? Ett intranät som inte bidrar till att stötta verksamhetsplanen och dess mål är inte värt pengarna, utom det man sparar på att inte ha interninformation och personalpärmen i pappersform. Och vad är det för ett intranät? Medarbetarna kan tycka att det är hur lätt som helst att hitta blanketten för att få bidrag till terminalglasögon – det stöttar ändå inte kärnverksamheten.

Missförstå mig nu rätt. Jag menar inte att det där är onödig information; det är en hygienfaktor och ska bara finnas där. Men om intranätets enda uppgift är att stå för information från stödprocesserna bör man inte vara förvånad när besöksfrekvensen är låg.

Det andra är – hur ska vi arbeta med intranätet och dess olika roller?
Ett intranät kan ha fyra olika uppgifter – som informatör, som kommunikatör, som regelverk och som arbetsredskap. Ett bra intranät har en balanserad mix av dem och hur mixen ser ut beror på  er verksamhet, på er kultur internt, och på hur den resa ni har framför er ter sej.

Informatör - Kommunikatör - Regelverk - Arbetsredskap

Informatörsrollen är företagsledningens mandat till informationsavdelningen. Uppgiften handlar om att se till så att samtliga anställda känner till vad som är på gång i verksamheten. På intranätet har det ofta formen av ett nyhetsflöde och av rollen som samordnare för all information som finns presenterad, oavsett egentlig ägare som ju kan vara HR eller någon affärsverksamhet.

Kommunikatörsrollen har inte direkt med informationsavdelningen att göra, även om man gärna tar på sej den hatten. Kommunikation är en dialog mellan två eller flera inblandade och när man idag säger att man vill ha ett ”socialt intranät” är det den här rollen man är ute efter. Frågan är varför man vill ha det. Vad vill man åstadkomma? Det är en fråga som enligt mej ställs alldeles för sällan.

Hållare av regelverket är intranätet när man är den plats där man hittar de rutiner, regler, instruktioner och policies som styr verksamheten. Är verkligen ”verksamhetsledningssystem” med klickbara processfiskar revolutionerande? Regeldokumenten måste förvisso finnas men det finns bättre sätt – både mindre kostsamma och med högre efterlevnad – att göra det på.

Arbetsredskap blir intranätet när en eller flera – eller alla! – har intranätet som sitt dagliga arbetsredskap. Och då handlar det inte om stödprocesser som tidrapportering och utläggshantering utan om stöd för den process som man själv faktiskt arbetar med. För att det ska vara möjligt måste både intranätägaren och intranätförvaltaren förstå både verksamhetsidén och dess förutsättningar. Men hur många kommunala intranät stödjer vardagen både för handläggaren vid stadsbyggnadskontoret och för parkarbetaren?

Hur dessa fyra roller är representerade i intranätet och i dess roadmap avgör hur såväl ägande som förvaltning ska vara utformad. Vilken sammansättning man väljer beror naturligtvis av vilken anledning man har ett intranät men kan också variera över tid – en organisations mognadsgrad och behov utvecklas ofta över tid och det är en fördel om man har en tydlig strategi nedbruten i taktiska element som i sin tur kompletteras med ett förändringsarbete där intranätet bara är en av flera komponenter.

Utan att ha koll på detta kan man förvisso ha både nöjda användare och en rullande förvaltning men man får svårt att vara konstruktiv i sin förvaltningscykel. För vad gör man när sökfältet har en optimal storlek, när träffarna är perfekta och nyheterna har lagom många kommentarer?

Hur ska man ens kunna veta vad som är önskvärt eller optimalt om man inte vet vad man styr mot och varför?

Trots det är det långt mellan de strategiska planerna och de instrumentellt satta målen, långt mellan vad företaget eller organisationen egentligen har för syfte och hur IT-stöden, inklusive intranäten, fungerar.

När Alan Cooper 1999 publicerade The Inmates Are Running the Asylum, om hur tekniken och inte nyttan eller behoven styr och hur det inverkar menligt på användarupplevelsen, var det många inom det som kom att bli User Experience-fältet som oh!ade och ah!ade.

Jag skulle vilja påstå att vi, på många sätt, inte kommit många steg framåt sedan dess. Men nu är de fångar som styr fortet kanske inte alltid teknokrater utan snarare en varierad samling mer eller mindre anonyma användare som enbart står för sina privata särintressen – vart verksamheten är på väg spelar mindre roll, så länge alla anställda är nöjda.

Och visst är det ett viktigt mått på hur man lyckats. Men vad har man lyckats med? Att få de anställda att gå i motsatt riktning till vad verksamheten behöver för att vara framgångsrik?

Menyn till höger eller vänster? Tänk själv!

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur man kan se en trend där det dominerande navigeringsparadigmet vänsternavigering – något jag länge stångat skallen blodig mot – har fått ge vika för horisontella och högerställda navigeringar. Men så trillade jag över ett gammalt utkast som aldrig blev något inlägg. Det hade inspirerats av en av Jakob Nielsens Alertboxar, denna gång med rubriken ”Horizontal Attention Leans Left”, och som vanligt hade jag blivit lite arg.

Två saker retade mej. För det första – den bristande argumentationen. När de enda argument man har är ”alla gör så” och ”alla har alltid gjort så” så har man inget argument.

Lyssna själv. ”Alla andra klär sej i blått så då är det så man ska göra” kanske inte känns så illa men ”alla andra retar Johan så då måste det vara OK” borde tända varningslampor.

Om alla alltid hade gjort som man alltid hade gjort skulle jorden fortfarande vara platt, solen snurra runt jorden och ingen skulle ha en aning om att smittsamma sjukdomar orsakas av virus eller bakterieinfektioner. Att ifrågasätta och att bygga sina argument på fakta driver oss framåt. Och det är bra.

För det andra – Nielsen har en unik ställning i branschen. När han talar lyssnar folk, okritiskt. Effekterna av hans råd påverkar många användare, beställare och utövare, världen över. Det gör att han har ett särskilt ansvar för det han säger. När han gång på gång (senast i Alertboxen ”Kindle Fire Usability Findings”) basunerar ut sina egna personliga åsikter som om de vore sanningar gjutna i betong visar han att han inte tar det ansvaret.

Så kommer jag då in på den spaning jag ursprungligen hade tänkt mej skriva idag. Från att ha varit den dominanta modellen för navigering oavsett tjänstens syfte kan man se allt fler webbplatser som frångår vänsternavigering, antingen helt eller delvis. Befriande. Jag är verkligen inte anhängare till teorin om ”one size fits all”. Tvärtom bör man göra en bedömning där ägarens syfte och besökarens mål vägs in, innan man fattar några beslut i den vägen.

Att paradigmet nu bryts tolkar jag som att allt fler börjar titta på ändamål, effekt och nytta, och på att branschen professionaliserats – alltihopa bra saker.

Inte en dag för tidigt.

En av mina starkaste invändningar mot genomgående vänsternavigering stärks av utfallet av eyetracking-tester. Med tanke på att resultaten alltid anses STYRKA placering av navigering till vänster är det intressant i sej, eftersom det pekar på hur svårt det är att tolka den insamlade datan (vilket i sej tyder på att de flesta tester är dåligt sammansatta).

I vilket fall som helst – majoriteten av alla eyetracking-tester visar att användarens fokus är centrerat kring den övre vänstra kvartilen, samt i gränslandet mellan de två övre kvartilerna. Om det beror på att alla de testade sajterna hade sin mest intressanta information där eller inte är svårt att avgöra. Men när andra säger att just på grund av att fokus ligger där det gör är det där navigationen ska placeras säger jag istället att det är där man ska lägga den viktiga meningsbärande informationen; det användaren letar efter, och det som kommunicerar vad sajten handlar om.

Placerar man den kompletta innehållsförteckningen – en navigation är, i grund och botten, en innehållsförteckning – på den plats där användaren har störst fokus signalerar man att just förteckningen, inte innehållet, är det viktigaste.

I vissa fall är såklart innehållsförteckningen oerhört central. Men i många fall är den sekundär. Vad som är viktigt är istället att användaren lyckas göra det hon ska, så snabbt och smärtfritt som möjligt.

En naturlig konsekvens av detta är att man först tänker ”vad vill användaren göra här” och sedan ”hur ska jag gå tillväga för att göra det så enkelt som möjligt för användaren”. Förhoppningsvis är det det som nu börjar hända – ett skifte från det förhärskande ”såhär navigerar man, hur ska jag då strukturera och namnge saker för att användaren ska hitta” till ett mer nyanserat ”jag måste förstå användaren innan jag designar en lösning” - inte bara en modenyck. Att kategoriska uttalanden, som Nielsens, får ge vika för kritiskt tänkande.

Jag håller tummarna.

Facebook = Ankeborg?! Stavningskontrollshumor!

Av naturliga skäl innehöll mitt senaste inlägg här på bloggen ordet Facebook.  Med Chromes svenska stavningskontroll blev just ordet Facebook rödmarkerat och nyfiken som jag är var jag tvungen att titta efter vad förslagen var -

Chromes svenska stavningskontroll föreslår Ankeborg, Pokerface Falsterbo och Facto som ersättning för Facebook

Den konspiratorskt lagde kan undra över om någon har funderat ett extra varv. Eller så är det en algoritm som behagar skämta med oss ;-)

Utrymme för reflektion, i vilket fall som helst!

Planerar du att låta din app eller sajt dela information via Facebook? Tänk dej för!

För tre veckor sedan fick jag ett mail om Arlas nya sajt 225grader.se där jag fick frågan om jag ville vara beta-användare av tjänsten. När jag upptäckte att enda sättet att logga in var att använda sitt Facebook-konto, och att tjänsten ville dela precis allt jag gjorde med Facebook, valde jag att inte delta (länk till det inlägget).

Det gjorde mej nyfiken på att se om min reaktion var typisk. För att ta reda på det bestämde jag mej för att göra en snabb enkätundersökning. Eftersom det var en snabb undersökning är resultatet lite skevt – 78% av de som svarade är i åldersintervallet 31-65 år, och man kan anta att många har hög datorvana. Trots det var resultatet intressant. Bland annat visade det sej att hela 49% gjorde som jag och valde bort tjänsten, medan 13% inte ens hade ett Facebook-konto. Resterande 36% valde att tillåta kopplingen men enbart om de verkligen ansåg att tjänsten bidrog med något de inte kunde få på annat sätt.

En majoritet av dessa kommenterade särskilt att de inte ville att tjänsten skulle byta annan information med Facebook än rena inloggningsuppgifter och hela 59% uppgav att de inte ville att okända företag eller verksamheter skulle kunna få tillgång till deras information.

Över 80% av respondenterna ansåg att smartphones, datorer och internet är en förutsättning för att de ska kunna leva som de gör (95% för de som inte har något Facebook-konto).

Undersökningen visar att många är skeptiska till Facebook. För de flesta är det en fråga om personlig integritet – man vill ha kontroll över vem som får se vad, hur och när. Tvärtemot vad man skulle kunna tro handlar det om människor med hög datorvana som rör sej i flera digitala forum och som i sitt dagliga liv använder internet för att göra en mängd olika saker. (Med tanke på hur Facebook använder och vill använda uppgifterna om sina användare verkar det finnas grund för den skeptiska hållning många verkar ha.)

Min slutsats är att man ska tänka sej för innan man kopplar ihop sin tjänst med Facebook. Särskilt gäller det om man planerar att låta tjänsten publicera saker, i användarens namn, i dennes Facebook-kanal, utan att användaren själv ges möjlighet att kontrollera flödet.

Innan man fattar ett sådant beslut måste man noga ha tagit reda på vilka målgrupper man vänder sej till och vilka beteendemönster de har, och framför allt ska man vara medveten om att dessa sannolikt inte följer de mönster man kan tro.

Hela rapporten finns på Slideshare.

Det finns i resultatet flera intressanta trådar att spinna vidare på/utforska. Jag kommer göra så under våren 2012, men nu är det jul :)

#Fail för Arlas nya tjänst 225grader.se (och alla andra som kräver Facebook-integration)

Häromdagen fick jag ett mail från Arla. Någongång under antiken tecknade jag mej för deras nyhetsbrev och eftersom det inte kommer särskilt ofta har jag inte avslutat prenumerationen – det är annars något som snabbt händer allt och alla som överöser mej med perifer information mer än en gång i veckan.

På så sätt har Arla haft ”tur”. Nu är nog den turen slut. För detdär mailet innehöll en inbjudan att bli pilotanvändare till deras nya tjänst/webb/community 225grader.se. Tja, tänkte jag, det kan ju vara intressant, om inte annat från ett rent professionellt perspektiv. Det var bara ett problem. Enda inloggningsmöjligheten var via Facebook.

Detdär med Facebookintegration är allt mer vanligt förekommande men många har valt att tillåta användarna att logga in på andra sätt också. Så icke 225grader.se. Där är enda alternativet Facebookinloggning, och liksom i andra fall när Facebookinloggning är alternativet möts man av följande dialogruta -

Så, en community för att dela recept och matprat med andra vill ha hela min lista på ”vänner”; kommer posta en massa saker i mitt namn, på FB; och kolla på min information även om jag inte är aktiv på forumet. Självklart valde jag Tillåt inte/Don’t allow. Nån kontroll vill man ju ha!

Och om jag tänker efter kan jag inte påminna mej ett enda tillfälle när jag klickat på Tillåt/Allow. Så inte heller denna gång. Och det trots att sajten verkade ganska intressant.

En snabb undersökning säger att jag inte är ensam. I skrivande stund har 86 personer svarat på den enkät jag lagt ut för att ta reda på om jag var ensam i min reaktion (svara gärna, ju mer data desto bättre!).

Av dessa har 0% svarat att de klickar Tillåt/Allow. 38%väljer Tillåt/Allow efter noga övervägande om tjänsten är värd det eller inte och hela 47% klickar Tillåt inte/Don’t allow direkt, utan vidare funderingar. Resten (15%) har inget Facebook-konto (och av dessa  säger 92% att datorer, smartphones osv är grundläggande prylar man behöver).

70% av alla som klickar nej direkt är kvinnor, medan omvänt förhållande råder för de som trots allt väljer Tillåt/Allow – där är 70% män.

Jag vet inte hur Arlas målgruppsanalys för 225grader.se ser ut. Men en sak är säker – genom att enbart förlita sej på inloggning med Facebook ID har man kraftigt begränsat deltagandet och tillgängligheten.

#fail, om jag så får säga det.

Vem äger nyttan?

I dagens Computer Sweden meddelas att ”Riksbyggens CIO släpper taget”. Förhoppningsvis faller han inte handlöst – vad han gör är att minska sin egen budget med 98%; pengar som istälet förs över till verksamheten, utan att vara öronmärkta för IT. Meningen är att man genom detta ska göra det möjligt för verksamheterna att själva driva processen kring sina behov och de möjligen IT-baserade stödsystem de kan vilja ha.

Hallelulja!

…men nej? Vadnudå?

Ingen nämnd, ingen uthängd, men genom åren som konsult, drygt 20, har jag jobbat med ett brett spektrum av företag och verksamheter och då kunnat se effekten av ett stort antal sätt att organisera sin IT-verksamhet och sin affärsutveckling. Och min spontana reaktion är att även om intentionerna är värda att applådera är  den praktiska effekten av vad Riksbyggen nu tänker göra att varje enskilt stuprör skapar sina egna IT-system och tjänster.

Affären och verksamheten i stort (och användare, både internt och externt) skulle vinna på att systemen delade information. Men eftersom varje låda äger sin egen unika aspekt av den gemensamma informationsmängden även rent ekonomiskt och i sin unika roll kanske inte får ut så mycket av samordning så blir det ingen samordning. För det kostar pengar.

Varje chef värnar om sina siffror. Helheten blir ett ansvar för VD eller GD och om de inte skapar incitamentmodeller och tydlig ekonomisk styrning som premierar samordning så blir det inte heller något med saken.

För även om alla inblandade förstår problematiken så är det inte på helheten utan på det egna resultatet man mäts.

Jag har sett det igen och igen och igen; hur intressenternas behov och förväntningar ligger på en nivå som de faktiska styrmedlen och systemägarstrukturerna inte klarar av att möta, och det är aldrig styrmedlen eller systemägandet som får stryka på foten – det får verksamhetens affär eller verksamhet göra istället.

Självklart hoppas jag att jag har fel. Jag håller tummarna för att man på Riksbyggen faktiskt ändrat inte bara i budgetfördelningen.

Hoppas hoppas…

Förvirrande interaktion eller förvirrande utförande?

En community som jag är medlem i har nyligen uppdaterat sitt användargränssnitt. Sajten har en historia av att vara programmerardriven och interaktionen är ofta minst sagt konstig men normalt sett kan man i alla fall begripa hur de tänkte, även när det blev fel. Den här gången hade de nog ovanligt bråttom, dock.

På sajten finns diskussionsforum. Det är raka trådar så svarar man på något längre upp inleder man sitt inlägg med numret på den post man svarar på. Inga konstigheter. Så när jag möttes av nedanstående tänkte jag – oj, här har de ändrat. Tidigare aktiverades meddelanderutan genom tryck på länk, men nu är den synlig hela tiden, sist i tråden -

bilden visar ett enkelt textinmatningsält

Enkelt textinmatningsfält, placerat efter senaste inlägget i tråden

Så kikade interaktionsdesignern i mej fram och krävde att jag skulle trycka på Reply, för att se vad som skulle hända. Döm om min förvåning när ytterligare ett textinmatningsfält blev synligt!

bilden visar inte mindre än två likadana inputfält ovanpå varandra

De två inmatningsfälten; det nya mellan senaste meddelandet i tråden och original-inmatningsfältet

Den rådige förstår att det nya fältet innebär att man svarar direkt på det meddelande vars Reply-länk man tryckte på. Lite förvirrande bara med TVÅ inmatningsfält ovanpå varandra ;-)

Men nå, det är inte slut här. För trycker man nyfiket på More händer detta -

Visar flera alternativa funktioner

När man väljer More expanderas nya val ut. Vart hör dom?

Valen ser ut att höra ihop med textinmatningsfältet men av sammanhanget kan man dra slutsatsen att de hör till inlägget.

För mej visar dethär hur otroligt viktigt det är att den visuella designen samspelar med interaktionsdesignen. För i grund och botten är det inte fel på själva interaktionen, även om den är tvivelaktigt placerad. Nej, det är bristen på gruppering som är problemet – hjärnan får inte tillräcklig hjälp att sortera informationen. Här kunde den grafiska formen kunnat komma till undsättning. Men det vet ju alla – form är något oväsentligt, nåt man kan lägga till efteråt. Inte.

Det är min erfarenhet att i många situationer räcker inte interarktionsdesignen hela vägen fram – den är logisk, den är i linje med hur man utför en viss handling i liknande system, den är på sitt sätt optimal för situationen… men först när man lägger på formen blir det tydligt för användaren vad man förväntas göra och hur.

Med tanke på det är det extra märkligt när beställare säger ”här är formen, gör nu interaktionsdesignen” eller tvärt om. Eller när man, som i exemplet ovan, bortser helt från formgivningen och låter ”dethär ser modernt ut” styra. Förhoppningsvis är det något vi kommer se allt mindre av framöver.

Kravhantering – kontraproduktivt?

Kravhantering, så som den bedrivs i IT-projekt idag, är slöseri med tid och resurser. Med tanke på hur många, särskilt inom användbarhetsområdet, som arbetar med kravhantering är det förstås en provokativ tanke.

Kraven finns där för att det är en stor lucka mellan affärs- och verksamhetskonsulternas abstrakta rapporter och den faktiska systemimplementationen de ibland förordar. Så långt allt väl. Men vad är kraven egentligen bra för? Vad försöker de beskriva?

Jag hävdar bestämt att krav är en artefakt av ett alltför ingenjörsorienterat arbetssätt. Ett arbetssätt där man trots allt uppmärksammat att man på något sätt måste definiera och specificera vad det är som ska göras, visst. Problemet är att så fort kraven är formulerade glömmer man varenda ord om vad, varför och för vem. Du kan ha kartlagt och skrivit personas, definierat scenarios, vad som helst, men när kraven finns där är det dom som styr. Obevekligt. Och i 9 fall av 10 levereras ett system som uppfyller tillräckligt många av kraven för att leveransen ska vara godkänd men som inte går att använda och som inte fyller nån affärsnytta.

Pengar i sjön.

Och det värsta är inte att jag säger dethär utan att det faktiskt händer. Igen och igen och igen. Och beställarna svarar med att försöka bli bättre och bättre på att skriva krav. Blir det det?

Inte så vitt jag vet.

Snarare har kraven förvandlats från generella ”bilen ska vara bränslesnål” till specifika ”bränsleinsprutningen måste vara kalibrerad till 0,00001% marginal”. Kontraproduktivt.

Därför har jag börjat prata om att krav är föråldrat. Vill man verkligen uppnå affärsnytta kartlägger man behov och förväntningar och matchar dem mot verksamhetens strategier och visioner.

Detdär är ju inget nytt för de flesta av oss. Men nästan alla arbetar fortfarande med krav och kravhantering – det är till och med en särskild yrkesroll och i linjeverksamhet har man ofta kravhanterare anställda; först tar man fram behoven, målen och konceptet. Sen simsalabim gör man krav.

Och där någonstans tappar man bort hela nyttan med investeringen.

Som en konsekvens av detta provar jag just nu med att strunta i krav. Det enda (sic!) som behövs är ju egentligen att kartlägga, prioritera och balansera alla intressenters behov och förväntningar, inklusive affärsstrategierna och målen. Sen dokumenterar man det i koncept, design rationale, lösningsarkitektur och interaktionsdesign. Hur exakt man går till väga beror ju på om man implementerar standardsystem, om man gör en app till en padda, eller vad det nu är, men i grunden är det ju inga konstigheter.

Självklart måste man ha koll på informationsarkitektur och verksamhetsregler och en massa andra saker. Men så fort man gör krav av dem blir det de som styr, inte nyttan eller meningen med hela investeringen.

Och hela meningen med det vi gör är ju att det ska bli nytta, nytta och ändamålsenligt!

I backspegeln, och framåt

Häromdagen var det 20 år sedan jag gjorde mitt första jobb i det som då inte hade ett namn men ett år senare kallades Multimedia. Det var ett tillfälligt påhugg och det skulle ta ytterligare tre månder innan jag faktiskt fick det som mitt riktiga betalda arbete men jag räknar ändå den 28 mars som mitt startdatum.

Det är intressant att se vad som hänt sedan dess. Särskilt som man faktiskt med viss grund kan påstå att det inte hänt någon ting alls. Ingen utveckling, INGENTING, på 20 år.

Somliga reser sej nu upp och säger – det har hänt JÄTTEMYCKET, hela samhället har förändrats! Tja, kanske det. Men nu ska vi inte prata politik – vilket jag också gärna gör, men inte här – utan vad som rent praktiskt hänt inom IT-området. Och då är svaret – ingenting. Inte en enda ny idé så långt ögat kan nå. Total torka!

Vad som HAR hänt är att tekniken (batterier, processorer…) numera faktiskt stödjer det som man försökte bygga för 20 år sedan. Så klart har det påverkat vårt förhållande till datorerna, och eftersom sakerna omkring oss formar oss och vårt samhälle har somliga saker förändrats. Många tycker att det är stora och dramatiska förändringar; oväntade, omstörtande.
Jag är betydligt mer blasé, på gott och på ont. Ända sedan förra sekelskiftet har litteraturen och filmen diskuterat hur tekniken förändrar oss och våra samhällsbyggen och det är en litteratur som definitivt påverkat mej och mitt eget arbete. Att nu plötsligt batterierna blivit så små att vi kan bära runt våra datorer i fickan är bara ett steg på vägen. Snart har vi datorn i huvudet. Och vad händer då? Hur ser ett samhälle ut där somliga ha tillgång till en oändlig informationsmängd medan andra saknar den?

En annan sak som hänt är, förstås, att det numera finns ett område som heter User Experience. Jag är ganska nöjd med det – användbarhet var alltid alldeles för smalt för mej som har ett intresse i sammanhang, människor, organisation och kultur.

Personligen tror jag området kommer utvecklas ytterligare; att vi bara är i början av något som kommer konsolideras inom de kommande fem till åtta åren. Hur rollerna och ansvaret då kommer se ut man man ju bara spekulera om men jag tror att vi kommer se en förändring av benämningarna där User Experience delvis fasas ut och ersätts av nya benämningar som mer motsvarar det holistiska synsätt som i alla fall jag efterlyser.
Alternativet är att UX får backa från helhetssynen och lämna över det till andra medan vi då bara ansvarar för en mindre del av pusslet – en viktig del, absolut, men utan kontroll och ansvar för den slutliga effekten av det vi levererar. Hur det blir med den saken kan vi förmodligen påverka själva – genom hur vi positionerar oss, hur vi utvecklar oss.

Så trots att ingenting har hänt, egentligen, så har det hänt en del. Och inte nog med det – det kommer hända saker framöver. Än kan vi inte luta oss tillbaka.

Tack och lov för det!